Sociala meddelanden. 1939: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

SEMESTERLÖNENS BERÄKNANDE
185
inkomsten skall anses hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen
lämpligt, att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande
träffas mellan parterna.»
Departementschefens uttalande utgår visserligen från förhållandena för en
specialgrupp av arbetstagare, men av vad som anföres framgår tydligt, att allmängiltighet
avsetts därmed. Departementschefen har alltså förutsett, att
vissa praktiska svårigheter kunna uppstå vid tillämpningen av de givna bestämmelserna
och har för sådana fall angivit ett möjligt förfaringssätt. Ingen
erinran har i lagrådet eller riksdagen riktats mot departementschefens anförande
i denna punkt.
Trots detta uttalande i propositionen kan man emellertid fråga sig, om en
överenskommelse, som visserligen genomsnittligt ger arbetstagarna vad lagen
föreskriver såsom minimum, likväl kommer att förbliva giltig vid talan beträffande
en enskild arbetstagare, som genom den överenskomna beräkningsgrunden
skulle erhålla något lägre semesterlön än om en uträkning gjorts
strikt enligt lagens föreskrifter. Det, är härvid att observera, att en enskild
arbetare enligt lagen om arbetsdomstol äger rätt att själv kära, för den händelse
hans organisation undandrager sig att tala å hans vägnar. I 2 § andra
stycket semesterlagen förklaras uttryckligen, att ett mellan arbetsgivare och
arbetstagare träffat avtal, som i något avseende innefattar mindre förmåner
för arbetstagaren än vad i lagen stadgas, skall vara ogillt i sådan del, med
mindre annat i lagen angives. Det torde icke vara möjligt att för närvarande
göra något uttalande om hur arbetsdomstolen skulle ställa sig till frågan och
om alltså ett anförande i propositionen kan anses medföra, att en överenskommelse,
som i något enstaka fall ger en arbetstagare mindre förmåner än vad
lagen bestämmer, skall vara giltig trots ordalagen i 2 § andra stycket.
Det förefaller emellertid socialstyrelsen som om någon lagändring icke
skulle vara behövlig, i varje fall icke så länge arbetsdomstolen ej meddelat något
utslag, som står i motsättning till departementschefens här refererade uttalande.
Det bör i detta sammanhang observeras, att tillämpningen av de
träffade överenskommelserna kommer att i allmänhet medföra endast obetydliga
variationer i semesterlönens storlek för de enskilda arbetstagarna i förhållande
till vad de skulle ha erhållit, om lagens bestämmelser direkt kommit
till användning. De ekonomiska konsekvenserna för arbetarna äro alltså mycket
ringa, varför det knappast är troligt, att någon talan om överenskommelsernas
giltighet kommer att föras.
Om en lagändring likväl anses vara nödvändig, synes den dock icke böra
vidtagas i den riktning, som arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
förordat. Deras förslag går nämligen ut på att varje kollektiv överenskommelse
angående sättet för semesterlönens beräknande skall vara giltig, om avtalet
å arbetstagarsidan träffats eller godkänts av en organisation, som är att
betrakta såsom huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Organisationernas förslag skulle i realiteten innebära, att semesterlönens
storlek skulle bliva beroende av styrkeförhållandet mellan parterna. En sådan