Sociala meddelanden. 1939: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

KORTARE MEDDELANDEN
mantalsskrivningen för år 1940, innefattande jämväl förslag till förteckning å de orter, där
hyresräkning skall äga rum; dels ock att verkställa undersökning rörande kostnaderna för
byggande av bostad på landsbygden i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen i
förenämnde, skrivelse framlagd plan.
Vidare har Kungl. Maj:t uppdragit åt fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen och lotsstyrelsen att i samråd
med socialstyrelsen inhämta uppgifter angående de hyror, vilka under hyresåret 1939—
1940 utgå för lägenheter, förhyrda i den öppna hyresmarknaden av befattningshavare inom
nämnda verk och till deras förvaltningsområden hörande kårer, däri inbegripet lärarpersonalen
vid folk- och småskolor samt högre kommunala skolformer.
191
Skärpta arbetsbestämmelser i Tyskland. Den ökade bristen på arbetskraft inom vissa
verksamhetsgrenar har föranlett nya ingripande bestämmelser i Tyskland. »Förordningen
för säkerställandet av behovet av arbetskraft för uppgifter av särskild statspolitisk betydelse»
av den 22 juni 1938 1 har nämligen den 13 februari 1939 ersatts av en ny förordning,
varigenom tjänsteplikten utvidgats och en generell bestämmelse införts, som avser
att inskränka ombyte av arbetsplats. 2
Medan sålunda tjänsteplikten tidigare endast hade begränsad varaktighet, kan
numera skyldigheten att tjänstgöra på anvisad arbetsplats utsträckas på obegränsad tid,
varvid den tidigare anställningen helt upphör. Myndigheterna ha därmed fått möjligheter
att anskaffa arbetskraft icke endast för övergående arbetsuppgifter (befästningsanläggningar
m. m.) utan även att verksamt underlätta varaktiga strukturella förändringar i näringslivet.
Enligt hittillsvarande bestämmelser fick vidare arbetstagaren genom tjänsteplikten
icke komma i ett ekonomiskt sämre läge än förut. Hädanefter skall däremot den
nya arbetsplatsens tariffer vara gällande. Skulle därvid det nya arbetet medföra sämre
villkor, kan visserligen det nya företaget åläggas att hålla den arbetsförpliktade skadeslös,
men endast i särskilt ömmande fall. En annan förändring består däri, att privata och
offentliga företag icke endast kunna åläggas att avstå enstaka personer utan även hela avdelningar
av sin personal. Om det sålunda skulle visa sig vara »statspolitiskt nödvändigt»
att utan dröjsmål starta en ny gruva eller fabrik, så kunna likartade gruvor och fabriker
åläggas avstå delar av sin redan inarbetade personal till förmån för det nya företaget.
Dessutom berör tjänsteplikten icke längre endast tyska medborgare, utan alla i riket bosatta,
alltså även utlänningar, dock icke sådana, som »på grund av statsfördrag eller erkända
folkrättsliga regler äro befriade därifrån.»
Den viktigaste av de nya bestämmelserna torde emellertid vara den, som avser att inskränka
ombytet av arbetsplats. Om tidigare en person förpliktats anta ett
visst arbete, så kunde det nya arbetsavtalet endast uppsägas efter tillstånd av arbetsförmedlingen.
Däremot hade personer, som redan förut voro sysselsatta vid samma företag,
frihet att lösa sitt avtal. Bland annat för att hindra dessa tidigare anställda men icke
tjänsteförpliktade att lämna sina arbetsplatser kan enligt den nya förordningen arbetsförmedlingarnas
befogenhet att meddela tillstånd till uppsägning av arbetsavtal göras
allmängiltiga. Arbetsministern har sålunda bemyndigats att, om »särskilda statspolitiska
skäl» så fordra, göra upplösandet av arbetsavtalet inom de näringsgrenar, där ett minskat
ombyte av platser är önskvärt, beroende av arbetsförmedlingens tillstånd. Enligt den 10
mars meddelade föreskrifter skall förordningen tillämpas inom jord- och skogsbruk, bergsbruk
(utom stenkolsgruvor), kemisk industri, byggnadsämnes- samt järn- och metallindustri.
Avsikten härmed är icke endast att förhindra ett »osunt» ombyte av arbetskraft — för närvarande
byta i Tyskland månatligen 1-5 miljoner arbetsplatser innehavare — utan även
att stärka »samhörighetskänslan»
ställda inbördes.
mellan företaget och dess personal och mellan de an­
1 Jfr Soc. Medd. årg. 1938, sid. 702.
2 Jfr Reichsarbeitsblatt årg. 1939, nr 6 och 8, Soziale Praxis nr 5, Der deutsche Volkswirt nr 20.