Att sälja en dröm - Statens folkhälsoinstitut

70 att sälja en dröm
av spelande. Ett annat kriterium som finns i båda instrumenten är att jaga
förluster, vilket spelaren dock kan göra utan att ha kört ekonomin i botten.
SOGS-instrumentet har kritiserats för att innehålla för många frågor om
pengar. Å ena sidan går kritiken ut på att den som har lite skakig ekonomi
och brukar låna pengar kan felaktigt bli klassad som patologisk spelare
(Stinchfield, 2002), vilket särskilt gäller barn och ungdomar (The Wager,
1997). Å andra sidan finns åsikten att spelberoende i första hand är ett
sjukdomstillstånd och att de ekonomiska effekterna är sekundära; det går
att vara spelberoende utan att satsa stora summor. Det finns dock forskare
som menar att just de ekonomiska frågorna är SOGS starka sida: den som
lånar pengar från höger och vänster, övertrasserar sitt bankkonto och så
vidare, för att skaffa pengar till spel har tveklöst problem med sitt spelande.
Denna åsikt finner stöd i åtminstone en statistisk analys av SOGS-data som
visar att fem av de ekonomiska SOGS-frågorna, plus frågan om man någon
gång spelat mer än vad man avsett, fungerar bättre än hela SOGS för att
skilja på personer med och utan spelproblem (Strong et al., 2003).
Stora spelförluster är således ett viktigt kriterium på att vara spelberoende.
Detta gör att antalet spelberoende i ett visst land rimligen ökar om den
del av disponibel inkomst som genomsnittligen spelas bort i det landet ökar
i storlek. En sådan genomsnittlig ökning har olika effekter på enskilda individer.
De flesta spelare märker nog inte att lite mer pengar går åt till spel,
andra förlorar avsevärt mer på spel än förut men kan ändå klara sig ekonomiskt
genom att dra in på andra utgifter eller dra ner något på spelandet,
medan andra går över en kritisk gräns och börjar spela över sina tillgångar.
Hur detta exakt förhåller sig är en empirisk fråga. Det kan noteras att i Sverige
har såväl spelberoendet (enligt Svenska Spels mätning, Johansson,
2004) som nettoförlustens del av disponibel inkomst varit tämligen konstant
sedan 1999. Ett sådant samband är precis vad man kan förvänta
utifrån det resonemang som presenteras här.
Det som diskuteras här är således en ekonometrisk metod för att mäta
spelberoende, i linje med den som förslagits av spelforskarna Michael Walker
och Mark Dickerson (1996). Mätmetoden verkar vara teoretiskt möjlig,
men det krävs åtskillig tankemöda och empiriska undersökningar för att få
den att fungera i praktiken. Det handlar i princip om att utveckla och
kalibrera en modell för hur spelutgifter som del av disponibel inkomst förhåller
sig till spelmissbruk. En sådan ekonometrisk metod för att mäta spel-