Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

“Lars Linder: Och fram ur röken susade ett
uppstajlat konservativt parti”
“Först blir jag mest irriterad. Här är en ambitiös bok om en av
de mest remarkabla politiska vändningarna i modern svensk historia
och man får inte veta något som helst om de ideologiska skreden
bakom den.
Med den borgerliga valförlusten 2002 gick 90-talets nyliberalism in
i väggen, och en kort tid såg det ut som om Moderaterna skulle försvinna
med den. Men efter en häpnadsväckande fyrhjulssladd lyckades
partiet kasta om hela det politiska loppet. All välfärdskritik och antifacklig
retorik ströks, och fram ur röken av slitet gummi susade ett
uppstajlat, konservativt parti för den strävsamma medelklass som
gillar trygghet, ordning och reda. Det nya arbetarpartiet.
Vilka dramatiska idéförskjutningar, vilka uppslitande debatter i
de djupa leden hade gjort den u-svängen möjlig I sin nya bok ”Ett
partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna” (Natur &
Kultur) andas journalisten Anders Pihlblad knappt om den saken.
Revolutionen framstår där som en ren palatskupp, kretsen av synliga
aktörer begränsar sig till det gamla modstulna bunkergänget, en
anonym partistyrelse samt några snabbt äntrande erövrare. Punkt.
göra som de blir tillsagda (som även Anne-Marie Pålsson nyss så
vältaligt beskrivit det i boken ”Knapptryckarkompaniet”).
Moderaterna tog 2006 en överrumplande ledning i konsten att
ersätta gammal tung demokrati med snabbfotad management och pr,
men i medieåldern har hela rikspolitiken rört sig i samma riktning.
Säkert har mer än en ledande socialdemokrat under de senaste årens
turbulens avundats Moderaterna den här lättheten att styra och ställa
med sturiga partifraktioner.
Men en nyordning som bärs av en handfull aktiva är förstås också
sårbar. Av det lilla avantgarde som stakade ut Moderaternas nya färdväg
har fyra redan fallit bort: Sven Otto Littorin, Ulrica Schenström,
Mikael Odenberg och Filippa Reinfeldt.
Och så var de bara två. Fredrik och Anders, det omaka radarparet.
Undra på att idéerna börjar tryta och att direktören för det hela på
sistone mer än någonsin sett ut som en sorgsen cockerspaniel.
Kvartalspolitiken kräver ständigt nya vinnare. Och ensamma
förlorare.
Lars Linder
lars.linder@dn.se “
Tunt som en thrillerintrig – men ju mer jag läser, desto mer inser
jag att det nog är en mycket träffande bild av samtida svensk politik.
Spelplatsen ser ut som ett företag snarare än som ett traditionellt parti.
Den gamla vd:n misslyckades med kundvärvningen och det brådskar
att skaka fram en ersättare som tänker nytt. Partiet därute – läs: det
tröga facket – går säkert att få med i svängarna, om inte annat så under
hot om nedläggning. De anställda – riksdagsledamöterna – får vackert