Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

isk demokrati, liksom man som socialdemokrat kan hänvisa till Marx
utan att köpa historiedeterminismen i dennes magistrala verk ”Kapitalförvaltning”
(eller vad det nu hette).
På motsvarande sätt måste man kunna tala om de miljontals offren
för kommunismen och kritisera de kommunistiska ideologierna och regimerna
(och deras nutida apologeter, som den i DN nyligen publicerade
Sven Wollter, medlem i det stalinistiska Kommunistiska partiet)
utan att ens ”antikommunism” föranleder jämförelser med massmördare
som har sagt sig beundra Joe McCarthy och hata ”kulturmarx-ister”.
När Greider i sin artikel gör just det senare, så ligger det nära till
hands att uppmana honom att städa framför egen dörr och gärna då
börja med de delar av den autonoma vänstern som finns i hans närhet,
genom samarbete med exempelvis SSU, ABF och Dagens Nyheter.
Johan Lundberg chefredaktör för Axess magasin
kulturdebatt@dn.se”
DN 14 maj 2012:
“Konservatismens auktoritära sida”
“Fascismen och konservatismen är två ideologier som har delat
rekvisita och som kan vara svåra att skilja på. Men medan Hitler
och Breivik drömmer om framtiden, drömmer den konservative
om gårdagen.”
“Skillnaden mellan fascism och auktoritär konservatism kan verka
otydlig – men den går att förklara. Problemet är att bägge ideologierna
en gång delade samma rekvisita i sin politiska teater. Både konservativa
och fascistiska diktatorer har, iförda militära uniformer, blickat ut
över enorma torg belamrade med marscherande trupp. Deras statliga
våld har förtryckt liberalism, socialism, parlamentarism, feminism,
självständiga fackföreningar och fri press.
Skillnaden mellan ideologierna syns tydligast i vad som händer efter
paraden.
Den fascistiske diktatorn vill att folket ska vara gräsrotspolitiska
aktivister, uppfyllas av ideologisk kraft och sprida fascismen i vardagen.
Den konservative såg med avsmak på ”pöbelns” aktivitet. Medborgarna
skickades hem och skulle pyssla med sitt – politiken borde
skötas av ”bildade gentlemän” ensamma.
Den senaste tiden har konservatismens förhållande till fascismen
debatterats på dessa sidor utifrån ideologisk skyttegravsretorik. Från
vänster har Göran Greider klumpat ihop Anders Behring Breivik,
Adolf Hitler och Joseph Goebbels under etiketten ”militant konservatism”.
Men varken Breivik, Hitler eller för den delen Mussolini kan kallas
konservativa. Ingen av dessa män har erbjudit ”medeltida samhälls-