Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

Det tragiska för skogens del är att staten gör det. Kalhyggena är en
del av detta drama, liksom skottpengarna på lövträd på 1970-talet,
liksom den arrogans med vilken skogsbolag kan behandla medborgare
som bönar om att få ha svampskogen vid samhället kvar.
Jag påminner om detta för att belysa paradoxen. Det är inte den
förkättrade marknaden, i vart fall inte ensam, som driver fram kalhyggen
och granåkrar. På en sund marknad mals inte en 200-årig tall
som skuggar vandringsleden till toapapper.
Hur har skogsnäringen lyckats behålla sina privilegier från rekordårens
tid – när nästan allt som den gången legitimerade privilegierna är
historia Inget parti kräver numera att skogsbönderna och landskapet
skall subventionera massaindustrin. (Eller tycker Centern det Sjung
ut, i så fall.) Näringens bidrag till sysselsättningen är en tredjedel av
vad det var den gången. Numera ser ingen fackförening naturen som
blott råvara. Miljön är på allas läppar, kalhyggena skrämmer bort
turister och skämmer Sveriges rykte. Används numera i Kanada som
avskräckande exempel på skogsbruk, berättade professor Christian
Messier från Quebec på ett seminarium förra året.
”Skogsmaffian”, säger mina sägesmän och pekar mot Jönköping.
Där har Skogsstyrelsen numera sitt säte. Skogsstyrelsen avgör ensam
hur halva Sverige skall se ut om hundra år. Märkligt bara detta: att så
fort det gäller skogsavverkning och nyplantering har inte ens Natur
vårdsverket någon talan. Men då vimlar det förstås av företrädare för
allmänintresset i Skogsstyrelsens ledning
Inte en enda. Ingen folkvald, naturvårdare, landskapsarkitekt eller
oberoende forskare. Skogsstyrelsen ledning, utsedd av minister Eskil
Erlandsson, består av branschfolk: lobbyister, före detta chefer inom
skogsnäringen, till och med aktieägare i de skogsbolag som myndighe
ten skall ha tillsyn över. Om man bara såg titlarna skulle man tro att
det var en bolagsledning, aldrig en statlig myndighet.
Det må vara att Anders Borg är den minister som syns mest för
ögonblicket. Med det är frukterna av Eskil Erlandssons små pm som
kommer att synas på vykorten som våra barnbarn postar.
”Skogsstyrelsen har vuxit ihop med skogsnäringen på ett sätt som
vore otänkbart i en annan sektor”, säger en skogskonsulent i västra
Sverige. ”Bokstavligen. På många orter delade vi till och med lokal.”
Vill jag ha handfasta bevis för symbiosen, borde jag granska hur
Skogsstyrelsen hanterar jäv.
Jag väljer ut ett av myndighetens hundra lokalkontor. Här ansöker
Mellanskog om att få kalhugga tio hektar svårföryngrad skog på
Gotland. Redan tre dagar senare är det beviljat av en skogskonsulent
som är gift med chefen för Mellanskog på Gotland. (Dnr 2008/19). Det
verkar inte vara något olycksfall: samma tjänsteman har godkänt
ytterligare sex tillstånd för makens företag.
Skogsstyrelsens distriktschef på Gotland, Jonas Löfstedt, förstår
inte min förundran. Vaddå jäv Så har man gjort i många år. Han ser
inget olämpligt i att makan beviljar tillstånd för ett skogsbolag som
maken basar för. Ser jag kanske mannens namn på ansökningarna
Nej, just det. Man är noga med att det alltid är någon annan på Mellanskog
som skriver under.
Och då är det inte jäv längre, menar han ”Nej, det är den bedömningen
som vi har gjort.”
”Där ser du”, säger källan. ”Och det har ändå blivit bättre. Till nyligen
ansågs det okej att fara ut på bjudjakt med skogsbolagen. På arbetstid!
Det blev ett stort missnöje när han Enander satte stopp för
sådant.”
Göran Enander utnämndes 2003, avsattes fem år senare. Enander
undrar om han var den förste generaldirektör som tackade nej till
företagens laxpremiärer eller betalade för sig på lyxkrogen. Det
verkade så på reaktionerna. Alldeles särskilt minns han en replik på ett