Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

diakonissor, lärare ser drabba barn i dag. Det handlar om samma
fattigdom, samma ensamstående föräldrar, samma utlandsfödda familjer,
som bor i samma politiskt övergivna områden, där motorvägarna
går utanför barnrikehusen och där inte medelklassen har några ärenden
att uträtta.
Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Man kan definiera den enbart
utifrån ekonomiska resurser, disponibla inkomster. Man kan också tala
om relativ fattigdom, vilket betyder att man mäter fattigdom i förhållande
till hur stora tillgångar andra har. I EU används den här metoden
för att mäta och jämföra fattigdom i olika länder. Man kan också
utgå från marknadsekonomins viktigaste löfte till männi skorna: frihet,
valfrihet. Saknar jag valmöjlig heter (på grund av pengabrist) är jag
alltså fattig
För att något så när reglera samhälles fattigdom ger man ”ekonomiskt
bistånd” som är kopplat till myndigheters bedömning av begreppet
”skälig levnadsnivå”. Sedan 1998 regleras detta på nationell
nivå genom riksdagens årliga justeringar. Socialbidragsnormens
relativa värde har minskat eftersom den reala ökningen av disponibla
inkomster som de flesta hushåll fått, inte kommit dem till del som står
längst ner i fördelningspolitikens trappa.
Det blir så mycket mer obarmhärtigt i dag när den enskildes värde
bygger på förmågan att konsumera, och när det som nu råder massarbetslöshet
uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla
sin roll i köp-sälj-kedjan. Man kan tycka att det är ett lyxproblem i
jämförelse med 1800-talets fattigkvarter där folk svalt och ohyran
krälade men det är likväl en realitet i dagens samhälle. Men mitt liv
måste jämföras med de liv jag ser och har runt omkring mig, inte med
ett land och med människor i södra Europa. Inte går jag och tänker på
skolbarnen i Bulgarien när jag går till skolan i Örebro.
Barn far mest illa av att vara fattiga, menar Gunvor Andersson,
professor emerita i socialt arbete vid Lunds universitet. Man kan
säga att de bär sina föräldrars brister på sina axlar. Och att föräldrarna
bär samhällets brister på sina. Är det detta Aase Berg med flera inte
förmår att se
Det finns inte något officiellt begrepp i Sverige som heter
barnfattigdom. Ändå vittnas det om den när jag frågar olika
yrkesgrupper hur de märker av fattigdomen i sina yrken. De flesta
svarar omgående:
Läraren: Det finns inget att berätta efter sommarlovet.
Baskettränaren: Våra killar kan inte samtidigt köpa sig ett par träningsskor
och betala en anmälningsavgift. De kan inte åka med på
cuper, och om de åker med så har de inte pengar till maten. Vi har
killar som alltid blir ”sjuka” inför aktiviteter som kostar extra pengar.
Läkaren: Föräldrar frågar, kan vi vänta till nästa månad med att hämta
ut receptet
Förskoleläraren: Föräldrar har inte råd att köpa glasögon till ungarna.
Socionomen: Ungdomar från fattiga familjer samlar burkar och städar
gator för att ”jobba ihop” pengar till resan som fritids ordnade. Krigstraumatiserade
familjer på nio personer som bor i en tvåa, med ohyra.
Och så vidare i all oändlighet. Det handlar om att sakna kläder, skor
för rätt årstid, bo trångt, om att leva med skitmöbler, inte ha råd att
byta ut trasigt, att leva med ständig oro, att föraktfullt kallas för ”white
trash” (skräp) av människor som inte förstår hur man lever. Det handlar
om att inte bjuda hem kompisar, om att sjukanmäla sig skolutflyktsdagen,
om att leta efter mat, äta gammal mat. Det handlar om att inte
kunna söka kunskap som andra eftersom man saknar dator, att inte
kunna utvecklas, det handlar om att vara rädd, inte äta frukt.
Är det detta fattigdomsskeptikerna inte förmår se Eller barn- och
äldreminister Maria Larsson som slog sig för bröstet i SVT:s Aktuellt: