Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

“På sätt och vis, skriver Greider, är föreliggande bok en fortsättning
på den jag gav ut våren 2020, “Det måste finnas en väg ut ur det här
samhället”. Nu reflekterar jag vidare över den historiska era vi befinner
oss i - präglad av finanskapitalism, klimatkris och samtidigt fortsatt
politisk högeroffensiv - och söker vägar ut. Olof Palmes sista åttitalsår
ingick i samma historiska rum som vi själva slungas genom. Ingen
som vill orientera sig i detta rum undkommer Olof Palme.”
“Under den sommar som gått funderade jag på hur jag skulle betrakta
gestalten Palme. Vad är det som är mest bortglömt när det gäller
honom Är de hans politiska värderingar, eller är det något som ligger
betydligt djupare”.
Greider har gått igenom ett antal böcker som handlar om arbetarrörelsen
och framför allt om Olof Palme, om nittonhundratalets
arbetarrörelse i koncentrera form.
Innehållet i boken är mycket omfattande. Här bara några rader från
Greiders bok:
“ Idag är denna arbetarrörelse en skugga av vad den en gång var.
Den svenska arbetarrörelsen lyckades under närapå ett sekels tid
inlemma tillräckligt många i den breda arbetarklassen i en mångförgrenad
organisation.
Den arbetarrörelse Palme sökte sig till var inte inskränkt nationell;
den hade sina internationalistiska traditioner och trots det mer nationellt
inriktade Folkhemsprojektet försvann aldrig den ursprungliga
impulsen, som den framträder i det allra första partiprogrammet:
“Arbetarklassens intressen äro de samma i alla länder med kapitalistiskt
produktionssätt.. “
Ingvar Carlsson var nog den siste partiorförande som var genuint
intresserad av att höra vad de intellektuella hade att säga. Och han var
intresserad därför att han ännu stod mitt i en högst levande social
rörelse.
Idépolitik måste diskuteras mer än vad som nu sker. Behovet är
överväldigande stort av allt ifrån analyser av hur kapitalismen ständigt
förändras och byter skepnad, över ekonomiska teorier som rymmer
klimatutmaningar och sociala kriser, till frågor som rör sexuella
minoriteter eller dolda genuskontrakt.
Om det är något som slagit mig de senaste åren så är de att dagens
höger, de nya Moderaterna, helt enkelt inte längre uppvisar någon
rädsla överhuvudtaget inför det som är kvar av den organiserade
arbetarklassen. Därav deras fräckhet när det gäller språkliga stölder:
De kunde lägga beslag på ordet “arbetarparti” därför att det inte
längre existerade något arbetarparti som vill behålla ordet. Det som en
gång gjorde att Olof Palme kunde uttala ordet “demokratisk socialist”
och göra det med “stolthet och glädje” var den djupa resonans det hade
i hundratusentals medvetanden, spridda över landet.
Den europeiska vänstern och den europeiska socialdemokratin
befinner sig sedan länge vid ett slags organisaorisk nollpunkt. De
sociala röelser de en gång bars upp av är kraftigt försvagade, i många
fall nästan bortvittrade, inte sällan resolut nedkämpade av högerregeringar
från Thatcher till Reinfeldt.
Regeringen Reinfeldts mest betydelsefulla insats är inte skattesänkningarna
den genomfört . utan den åderlåtning av fackföreningsrörelsen
som den lyckats med. Försvagar man den tillräckligt mycket,
kommer hela den politiska debatten att ta ett stort steg åt det borgerliga
hållet.
När de sociala rörelserna försvagats får dessutom medierna större
betydelse än tidigare.
När samhällena steg för steg de senaste årtionderna kommerialiserats
och marknadifierats utövar de i själva verket ett enormt och
permanent tryck i förbogerligande riktning.
Under femtio- och det begynnande sextiotalet hade Sverige stått
inför ett vägval. Erlander och Palme, stödda av hela den vittförgrenade