Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

”Barnfattigdomen har halverats i vårt land jämfört med 1997 och till i
dag.” (14/3) I en uppföljningsartikel i Svenska Dagbladet (23/3) dömde
sociala forskare ut hennes sätt att räkna. När forskare går igenom de
senaste tjugofem årens studier kommer de snarare fram till att det inte
hänt så mycket. I stort sett samma grupper åker genom samma gamla
slasktratt.
Från och med 1998 har socialtjänstlagen ändrats för att stärka
barnens ställning. Ändå lär jag mig ett nytt skräckinjagande ord år
2011: barn vräkningar (DN 24/12). Barn vräks alltså från sina hem,
trots att barn inte får vräkas. Och orsaken till vräkningarna är i de allra
flesta fall ekonomisk. Det rör sig i stor utsträckning om resurssvaga
hushåll med ekonomiska problem.
Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser en
människa kan råka ut för. Hur ska du som liten förstå att du inte kan bo
kvar hemma Hur ska du få tillit till samhället Vad händer med de
barn som lever med hemlösa föräldrar Det finns fattigdomsforskning,
hur kan den vara så osynlig Varför hör jag inte politikerna referera till
den Agera.
Fattiga ungar utvecklas till samma små familjeekonomer nu som
då. De tar ansvar för när det är tomt i kylen, avstår, väntar, avvecklar
sig själva från fritidsintressen. De skäms. Blir retade (fula kläder,
fattas viktiga symbolprylar). Fattiga ungar tiger om trånga skor, slutar
ställa frågor om sina behov, de lever i en ständig längtan och en ständig
brist.
Också jag fick svårt med vänskap (kunde inte bjuda tillbaka när jag
själva blev bjuden, till slut blev jag inte bjuden längre). Också jag utvecklades
till en familjeekonom och tog ansvar för vårt tomma kylskåp
(åt i skolan, hos kompisar), jag avstod, väntade och avvecklade
mig själv från friidrotten, för att sedan ta överdrivet ansvar för familjeekonomin
genom att börja jobba tidigt och bidra till hushållskassan.
De fattiga barnen halkar efter, får känslomässiga bekymmer. Fick
jag det Ja.
Jag har hört sociala forskare säga att det går att lösa sociala problem.
Men när jag följt socialmodet genom åren ser jag politikernas
övertro på den ena metoden efter den andra. Freud, systemteori, transaktionsanalys,
systemisk relationsteori, färgterapi, kroppsterapi, gestaltterapi.
Under 80-talet var miljöterapi populärt, nu på 2000-talet
botar vi snart allt med kognitiv beteendeterapi och kräver hårdare
straff och högre fängelsemurar så fort desperationen i förorten formulerar
sig. Samtidigt används ordet ”evidens”, och jag undrar vad det
betyder Noggranna mätningar och observationer av verkligheten ska
ligga till grund för åtgärderna, sägs det. Hur kan vi då, år efter år,
missa fattigdomens orsak till samhällets ohälsa
Under min egen uppväxt var jag i kontakt med det mesta i socialmodet,
plus barnavårdsnämnd, fosterhem, torken, antabus, länkarna.
Allt sedan dess har jag funderat på ordet fattigdom, hur just detta ord –
för så många – tycks vara så svårt att använda och förstå, ställa frågor
utifrån. Armodet, eländet, nöden, misären, torftigheten, bristen.
Jag läser om ”Lort-Sverige” (1938) och ”Ligga till last: fattigdom
och utsatthet – socialpolitik och socialt arbete under 100 år” (2006).
Fattigdom påstås där vara människans värsta plåga. I huvudsak har
samhället haft två huvudstrategier för att handskas med den: Att intala
medborgarna att den är naturbunden eller beror på egenskaper hos
individen själv. Den andra vägen har varit att försöka åtgärda den och
komma till rätta med följdverkningarna. Och, nu som då, finns det de
som vägrar anse att ansvaret är gemensamt.
Ja naturligtvis, man plåstrar ju med avkomman för att hålla så
många som möjligt vid liv, och det är inte alltid prima liv, och genom
att en massa ”sociala” tanter och sådana har kommit med, så