Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

möte med skogsnäringens alla direktörer. ”Vi hade publicerat en
rapport som visade att alldeles för många hyggen inte levde upp till
lagens krav. Då fick jag höra från församlingen: ’Vi känner inte igen
vår myndighet.’ ”
”Vår myndighet.” Göran Enander säger till mig att uttrycket speglar
en realitet. Gång på gång fick han inskärpa att Skogsstyrelsen var ett
statligt verk som arbetade för medborgarnas räkning. ”Många skogskonsulenter
ansåg att de arbetade på skogsnäringens uppdrag.”
När han entledigades av Eskil Erlandsson år 2008 hette det att
myndigheten hade röra i ekonomin. Nog var det så. Men få betvivlar
att det var skogsnäringen som avsatte honom. ”Han var inte tillräckligt
produktionsinriktad, pläderade för alternativ till kalhyggen och för
flera naturreservat. Och så var det detta med jägmästarna. Han hade
rätt, men det togs mycket illa upp.”
Göran Enander ville ha färre jägmästare på Skogsstyrelsen. Det är
lätt att förstå honom. I sammansmältningen mellan skogsnäring och
myndighet är nog jägmästarekåren det segaste klistret. ”Man anmäler
inte en trevlig kurskamrat för miljöbrott. Och du skall veta att inget
svetsar samman människor som gemensam jakt”, förklarar en skogskonsulent.
Finns det en annan myndighet vars inspektörer delar innerliga
minnen av bastubad, jaktlaget, kvällar vid brasan, nubbe och sångbok
med dem som de skall inspektera Det är emellertid realitet på Skogsstyrelsen:
skogskonsulenter och cheferna på skogsbolagen har gått
samma smala jägmästareutbildning, till stor del på internat.
”Du hittar inte en annan yrkeskår där folk tycker så lika. Det är
nästan som en sekt”, säger skogsmästaren Martin Jentzen. Så vad
tycker de om skogen
Att den saknar andra kvaliteter än vedfabrikens och kan bara
brukas på ett sätt, nämligen så som industrin vill ha den, läser jag i en
artikel av jägmästaren Carl Henrik Palmér. Han beskriver en yrkeskår
som verkar leva kvar i rekordåren: med tunnelseende, närmast immun
mot tvivel, mot ny kunskap och andra perspektiv än produktion av
bulkvara, men obrottsligt lojal med uppdraget att mata industrin med
ved, allt i den goda tron att därigenom maximera vår välfärd.
Palmér hoppas att saker blivit litet annorlunda sedan han tog examen.
Men han är sorgsen. 1980-talets ”horribla skogsvårdslagar”, skriver
han, hade inte fått ett sådant genomslag om det i Sverige funnits en
självständig och välutbildad skogsprofession.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson bjuder till konferens.
”Skogsriket – hur fler jobb skall skapas på landsbygden med skogen
som bas”. En sakkunnig från departementet hoppas kunna exportera
den svenska skogsmodellen. Kina har visat intresse.
”Kineser vill ha vår modell, hjälpe oss gud”, stönar min bänkgranne.
Han äger 100 hektar skog i Värmland. Har brukat den i trettioåtta
år, mest på tvärs mot skogsmodellen, vill han betona. På 70-talet
vägrade han att sprida DDT på sina ägor, nu avstår han från erbjudandet
att hälla ut ”bionäring”.
Vad det är En källa på Skogsstyrelsen berättar gärna: ”Bionäring
skall ge associationer till något ekologiskt. Men det är upparbetat
avloppsslam, med tungmetaller och läkemedelsrester. Blivit förbjudet i
jordbruket, så nu försöker man kränga skiten till skogsägarna, i stället
för att dumpa det på soptippen där det hör hemma.”
Jag får en känsla av att det är en mässa jag bevittnar. Inbjudna talare
från Skogsstyrelsen, departement och industri inleder på samma sätt.
Man fastslår först hur livsviktig skogindustrin är för landet. Berättar
sedan hur stolt man är över svenskt skogsbruk. När jag hört ”stolt”
uttalas för tjugonde gången minns jag en man med flackande blick som
försäkrade att han var frisk, innan man hunnit fråga hur han mådde.