Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

DN 7 maj 2012:
”Konservatismen är icke-revolutionär”
“Göran Greider menar att kulturkonservativa och allmänborgerliga
opinionsbildare bör se över sin ”ideologis tänkbara totalitära konsekvenser”,
eftersom Anders Behring Breivik har beskrivit sig som ”kulturkonservativ”.
Men vilka borgerliga opinionsbildare i Sverige har någonsin uttryckt
stöd för den sorts fascism som lyser igenom i Breiviks manifest
Vilka borgerliga tankesmedjor har bjudit in representanter för
Nationaldemokraterna eller ens SD till ideologiska diskussioner så
som ABF fortfarande bjuder in representanter för stalinistiska partier
eller personer som begått terrorbrott eller romantiserar terrorism
Vilka borgerliga publikationer rymmer textpassager som den följande,
där Aftonbladets kulturchef beklagar att den tyska socialdemokratin
inte anslöt sig till den i Ryssland påbörjade världsrevolutionen:
”Socialdemokratins historiska misstag var att man 1918 höll revolutionen
tillbaka och inte gjorde upp med sin arvfiende. Näringslivet, statsförvaltningen,
adeln, krigsmakten, universiteten och kyrkorna satt i
orubbat bo.”
Det är inte helt lätt för Greider att foga in Breivik i en konservativ
idétradition. I manifestet och domstolsförhören tar Breivik upp två
syften med att använda termen ”kulturkonservativ” (med vilket brukar
avses respekt för kulturtraditionen, såväl den västerländska som andra)
Det ena är taktiskt: att locka fler anhängare genom att använda ett
rumsrent begrepp. Det andra, att få till stånd en ”häxjakt på kulturkonservativa”,
i syfte att öka motsättningarna i samhället, att skapa kaos
och på sikt revolution. Alltså precis som 70-talets västtyska vänsterterrorister
resonerade. Vilket visar inte bara att Breivik är revolutionär
utan också att Greider ikläder sig rollen som nyttig idiot, när han försöker
skuldbelägga kulturkonservativa.
Själva kärnan i konservatismen är icke-revolutionär. Alltsedan
Burke värnar konservatismen om de långsamma förändringarna, de
som sker naturligt, inom ramen för det civila samhällets små gemenskaper
och utan vare sig statligt initierade kollektiva förändringar eller
via revolutioner.
Nu lyckas Greider ändå hitta en konservativ rörelse att länka Breivik
till: de radikalkonservativa i 20- och 30-talets Tyskland, vilka
mycket riktigt kan förbindas med nazismen, men på ett långtifrån
entydigt sätt. Greider diskuterar Ernst Jüngers roman ”På marmorklipporna”,
som han felaktigt benämner ”Marmortrappan”, och vars
kritik av just nazismen tycks ha undgått honom.
Liksom många andra i det radikalkonservativa lägret tog Jünger i
god tid före maktövertagandet 1933 avstånd från nazismen, som han
uppfattade som vulgär och föga förenlig med hans aristokratiska ideal.
Därtill uppfattade han NaziTysklands teknikoptimism och instrumentella
människosyn som exponenter för det som han avskydde i den
kapitalistiska västvärlden: materialism, mekanisering och massamhälle.
Men Jünger föraktade även den liberala konsumtionsinriktade medelklassen
och de konservativa kälkborgarnas reaktionära kritik mot
moraliskt förfall.
Ernst Jüngers bildningsdigra elitism har kort sagt lika litet gemensamt
med de nya Moderaterna som med den googlande World of Warcraft-spelaren
Breivik. Att vissa förhållandevis etablerade konservativa
skribenter i dag instämmer i Jüngers kritik av det teknokratiska
massamhället utesluter inte att de kan vara anhängare av parlamenta-