Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

Något om skatte- och bidragshistoria.
8 april 2004. Från http://wimnell.com/omr36-39k.pdf :
“Jag har noga följt riksdagens fördelningspolitik sedan 1964 och
nästan varje år lämnat kommentarer och förslag. De nuvarande statsråden
var 1964 i genomsnitt 13 år gamla.
Fram till den 20 april 1989 skrev jag 4920 sidor om skatte-och
bidragssystem o d. Den 20 april 1989, som var SAPs hundraårsdag,
började jag en ny serie som då började med sidan 1. Mina utredningar
har vanligen gått till statsråd, i första hand statsministrar, finans- och
skatte-, social-, och bostadsministrar, till ledarna för alla eller de
största partierna inom eller utom regeringen, samt ibland till riksdagsutskott.
Sedan jag börjat lägga in skatteutredningarna på min hemsida,
http://wimnell.com , har den gamla sidnumreringen upphört. Sista
sidnumret var 3557 den 8 april 2004.
Under mellankrigstiden och tiden närmast efter andra världskriget
var en väsentlig del i hushållsstrukturen att av makar var den ene,
vanligen mannen, förvärvsarbetande med inkomster till hushållet, och
den andre, vanligen frun - hemmafrun, var hemma och skötte hemmet.
Skattesystemet byggde på det och innehöll sambeskattning av makarna.
Kvinnorna skulle bli gifta och försörjda. Ogifta kvinnor fick
försörja sig själva. Sedan började fruarna ta arbete och systemet med
sambeskattning började te sig alltför ålderdomligt.
Bl a med uppgiften att avskaffa sambeskattningen arbetade Allmänna
Skatteberedningen i början av 60-talet. Utredningens förslag var dåliga,
det enda som kom ut av utredningen var momsen. Finansminister
Gunnar Sträng (s) tillsatte Familjeskatteberedningen, som lämnade
förslag som kan betecknas som svagsinta.
Gunnar Sträng utfomade på egen hand, med sina närmaste medhjälpare,
1970 års skattereform. I reformen avskaffades, huvudsakligen,
sambeskattningen, men Sträng lyckades inte göra en reform som
tillgodosåg kravet på skatt efter förmåga vilket hade varit möjligt. Ett
led i reformen var en hemmamakeskattereduktion, som till en del
fyllde några krav om skatt efter förmåga. Denna skattereduktion smälte
sedan bort med inflationen och togs såsmåningom bort helt. När den
togs bort hade hushållsstrukturen förändrats så att det inte fanns många
hemmafruar kvar.
Det har hela efterkrigstiden funnits sådana som klagat över höga
marginalskatter. I skattepropositionen 1970 tog Sträng bort allt om
marginalskatter, han menade, att det viktiga var skatterna och inte marginalskatterna.
Efter reformen var visserligen skatteskalan vid höga
inkomster böjd uppåt, men det fanns en komponent som gjorde, att
kurvan blev nästan rak. De gamla marginalskattekverulanterna fortsatte
dock att tala om att marginalskatterna ökade med stigande inkomst,
trots att så inte var fallet.
Under 50-och 60-talen var bostadsbristen ett stort politiskt kapitel.
Det s k miljonprogrammet under 60-talet och början av 70-talet gav en
miljon nya bostäder, en fantastisk satsning. Efteråt har många klankat
på bostäderna från programmet, men lägenheterna håller god standard.
Brådskan att bygga bort bostadsbristen gjorde att det blev många stora
flerbostadshus, som sedan ogillades av somliga. De som fick bostäder
fick ändå någonstans att bo, vilket är en fördel. På senare tid har
kommit propåer om att stadslandskapen är för litet stadslika och att det
behövs mer tät bebyggelse. När miljonprogrammet var utfört gick
musten ur och det har sedan knappast funnits någon bostadspolitik
med prisvärt engagemang. Efter miljonprogrammet följde småhusbyggande.
Ingvar Carlsson var den förste bostadsministern (som
inrättades på 70-talet, nu finns ingen bostadsminister) och avskaffade
paritetslånen som betalades av de boende och ersatte dem med räntebidrag
som betalades av staten. Senare har gjorts försök att förbättra
bostadsfinansieringssystemet.