Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

Konservatism är naturligtvis en hedervärd ideologi som är fullt förenlig
med demokrati, men liksom alla ideologier läcker den och sipprar
in i extremismen. Den organiska grundtanken, central i all konservatism,
öppnar lätt för fixa idéer om kulturell och etnisk homogenitet och
stänger ute andra konfliktdimensioner, i synnerhet klass och kön.
I allt väsentligt står Breivik på sådan konservativ mark.
Avlagringarna heter antikommunism (han är speciellt förtjust i Joseph
McCarthy), nationell tillhörighet och etnisk homogenitet. Att han uppvisar
den där egendomliga pendlingen mellan modernism och antimodernism
är inget nytt i den militanta konservatismens historia;
Goebbels och Hitler var experter på att erbjuda medeltida samhällsteater
och absolut teknologisk modernism. De unga preussiska anarkister,
även kallade radikalkonservativa, som i tjugotalets skakiga Weimar
influerade den begynnande nazismen var tempelriddare i en modern
värld. Hos Ernst Jünger möts kyla och myt i en prosa som, när jag
läser den i ”Marmortrapporna”, ekar av Breiviks värld: Denna fantastiska
prosa är monologisk, mytisk, heroisk, renad från allt kvinnligt.
Att många haft svårt att erkänna konservatismen i Breiviks världsbild
har flera förklaringar. En är den allmänna avideologiseringen, ty
överallt har de klassiska ideologierna tvingats ner under politikens
pragmatiska yta. Kvar är bara individer, och när det gäller högerterrorism,
psyken. Men allt är mycket nära. Läser man det svenska högerpartiets
partiprogram från långt in på femtiotalet slår en mycket
gammaldags konservatism emot en: ”Högerpartiet slår fast, att
Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en
oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet
vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.”
Kristendomens renande kraft Nationell samhörighet Jodå, det
svenska högerpartiet var på femtiotalet ett demokratiskt parti. Men så
nära i tiden ligger alltså formuleringar som de flesta i dag upplever
som djupt obehagliga, därför att vi känner att den där renande ambitionen
lätt kan läcka ut i farligare vatten. Sverigedemokrater eller nationaldemokrater
skulle i dag kunna adoptera sådana fraser.
Ett kvartssekel av Nietzschehyllningar har kanske också gjort sitt
till för att en lång tradition av militant konservatism, som stått i standby-läge,
blivit svårare att identifiera.
Alla ideologier läcker. Det är den fruktansvärda självinsikt varje
intellektuell måste arbeta med. Pol Pot läste Marx. Andreas Baader
och Ulrike Meinhof var i någon mening nymarxister. På vänsterkanten
har detta faktum bearbetats i trettio års tid och det har gett resultat: i
dag finns där en vaksamhet inför en ideologis tänkbara totalitära konsekvenser.
Men hos en alltmer självbelåten medieolymp av liberalkonservativa
skribenter saknas den självinsikten totalt. Inte heller liberalismen
är ju immun mot dödliga konsekvenser. ”Det öppna samhället och
dess fiender”, så hette Karl Poppers liberala portalverk, skrivet under
andra världskriget. Men lägg all betoning på titelns andra led – fienderna
– och det går att sikta de förarlösa drönare som bombar öppenhetens
fiender i Afghanistan och dödar oskyldiga civila.
För att förstå våra samhällen måste vi odla våra ideologier och
bryta dem mot varandra. Det oändligt svåra är att samtidigt hålla
självreflektionen levande – och det är där de konservativa nu visat hur
oförmögna och ovilliga de är till det. Roland Poirier Martinsson (DN
Kultur 24/4) gör allt för att undvika att se hur hedervärd konservatism
kan läcka över till militant tempelriddarskap. Nej, han behöver givetvis
inte känna sig skyldig till Breiviks kulturkonservativa massmord,
men han har ett ansvar för att undersöka sin ideologis läckor.
Ännu svårare är det nog för liberaler att erkänna den bistra dialektiken
mellan nyliberalism och terror: först slår en doktrinär marknadsdoktrin
sönder den sociala tryggheten och därefter läker konservatismen ihop
det. Tempelriddaren rör sig genom det nyliberala landskapet. Han ler
och vi stelnar till.
Göran Greider
kulturdebatt@dn.se”