Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

vore de hämtade från Eurovisionsschlagerfinalen. EU reducerades till
ett jippo där euroturismen och eurokulturen stod i centrum.
När jag var korrespondent i Bryssel fanns det folk inom EU som
trodde stenhårt på att fler jippon skulle göra unionen mer älskad.
Förslag fanns på att göra Europadagen till en gemensam europeisk
helgdag. Eller att införa ett gemensamt EU-körkort, ett gemensamt
EU-pass, en europeisk tv-kanal, ett EU-lotteri och att EU-länderna
skulle ha gemensamma lag i olika idrottsgrenar.
Av detta blev som tur var intet.
Grundproblemet som hela tiden skaver kallas för ”det demokratiska
underskottet”, som är EU:s kodord för att beskriva den odemokratiska
ordningen att utse EU-kommissionärer. Och detta kan inte lösas med
några jippon.
I onsdags trumpetade EU:s medborgarskapskommissionär Viviane
Reding ut att hon under tre månader nu skulle inleda ”det bredaste
offentliga samrådet” i EU:s historia och fråga oss medborgare vad vi
anser om framtiden och vad vi tycker att EU borde göra för oss. Hon
påminde samtidigt om att EU utsett år 2013 till ”EU-medborgarnas
år”, ett år som hon tillägnat oss medborgare, våra rättigheter och våra
idéer.
Man tackar särskilt. Detta verkar bara vara ännu ett jippo. Alla år
måste förstås vara ”medborgarnas år” om EU ska fortsätta att – trots
alla kriser – vara världshistoriens kanske mest ambitiösa och framgångsrika
exempel på frivilligt och fredligt internationellt samarbete.
Clas Barkman
clas.barkman@dn.se “
DN 12 maj 2012:
“Det går utför med vårt Europa”
“Globaliseringen ställer Europa inför krav på omfattande modernisering.
Det som var en ekonomisk kris har blivit en politisk.”
“När det avgörs vem som ska bli Frankrikes nästa president blir Europa
knappast ens omnämnt, ungefär som en släkting från landet man
skäms för. När politikerna i Grekland vänder sig till sina väljare finns
Europa visserligen med, men som spottkopp och som skyldigt till den
egna nationens misär. Ingenstans vinner man längre röster på att värva
för Europa som allas vårframtid.
Europa i gestalt av EU har förstås alltid varit svårt att älska. Dock
glömmer vi gärna att det i annan gestalt bara är föremål för gräl kring
stambordet eller för en och annan akademisk träta. Det europeiska
projektets charm är diskret, dess landvinningar ofta svåra för européerna
att identifiera, än mindre att oförmedlat uppskatta.
Yngre generationer förstår inte ens projektets raison d’être eftersom
de bara känner till krig som datorspel eller som något som händer på
platser man i bästa fall möjligen hört talas om. Redan Jugoslavien är
stenålder och har följdriktigt upphört att existera också i sinnevärlden.
Europaprojektet har ofta haft problem med sitt varumärke och saknar
som bekant fortfarande telefonnummer. Också mejladress. Twittra kan
Europa inte.
Ingenting av detta är därför nytt. Mer illavarslande är att vad Europa
ändå kunnat leverera som konkret hårdvara i dag är utsatt för direkt
attack: det gäller den gemensamma valutan, euron, liksom Schengenavtalet,
européernas rätt att röra sig fritt fram och tillbaka över gränser
utan kontroller. Både euron och Schengen står för ”mer” Europa, men
som numera raskt undermineras av en utveckling mot allt ”mindre”