Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

Gemensamt för många av de länder som nu har problem med stora
offentliga underskott och hög offentlig skuldsättning är att de drabbats
av kraftigt fallande tillgångspriser i den privata sektorn. När hushållen
och företagen nu återställer sina balansräkningar så sker det i hög
utsträckning genom ökat finansiellt sparande, det vill säga via neddragningar
i konsumtion och lägre investeringar i reala tillgångar.
Privat sektors konsolidering får direkta återverkningar på efterfrågan i
ekonomin och därmed också negativa effekter på offentliga finanser,
inte minst genom krympande skatteintäkter och ökande kostnader för
arbetslöshetsunderstöd. Till denna indirekta övervältring ska även
läggas en räcka av mycket kostsamma aktioner med mer explicit
statligt övertagande av privata skulder.
Det som förenar de länder som nu är indragna i den europeiska
skuldkrisen är att den totala upplåningen har varit för hög. Det finns
dock betydande skillnader hur skuldsättningen mellan privat och
offentlig sektor fördelats. Bland de länder som nu brottas med
betydande rubbningar i det finansiella systemet återfinns å ena sidan
stater som under lång tid misskött sina offentliga finanser samtidigt
som upplåningen i hushållssektorn varit relativt måttlig, till exempel
Grekland och Italien. Å andra sidan finns det länder som innan den
finansiella krisen stod på relativt solid offentligfinansiell grund, däribland
Island, Irland och Spanien, och där det främst är upplåningen i
den privata sektorn som utlöst krisen.
I en rad europeiska länder har brustna tillgångsbubblor och finansiell
kollaps i privat sektor nu omvandlats till en mycket allvarlig statsfinansiell
kris. I Grekland, Irland och Portugal har budgetunderskott
och offentlig skuldsättning nått sådana nivåer att statens återbetalningsförmåga
ifrågasätts. Dessa länder kan därför inte finansiera sin
upplåning på den ordinarie statsobligationsmarknaden och är beroende
av särskilda nödlån från EU och IMF. Grekland, som brottas med de
allra djupaste problemen, har dessutom ingått ett slags ackordförfarande
med privata långivare som innebär skuldavskrivning i utbyte
mot att de kvarstående obligationerna garanteras av internationella
aktörer.
Det har under en tid spekulerats kring om även andra och betydligt
större länder, framför allt Italien och Spanien, kommer att bli tvungna
att finansiera sig via nödlån. En sådan utveckling skulle sannolikt
skapa en stark oro i det finansiella systemet med kraftigt stigande
räntor i hela eurozonen, vilket i sin tur skulle få genomgripande
realekonomiska följdverkningar.
Risken för en sådan oordnad upplösning av den europeiska skuldkrisen
har dock påtagligt minskat under inledningen av 2012. Den kanske
viktigaste orsaken till att stressen på de finansiella marknaderna har
dämpats är Europeiska centralbankens (ECB:s) utgivning av treårslån
till fast ränta, en åtgärd som pressat ned statsobligationsräntorna och
tydligt minskat risken för en likviditetskris i banksystemet. Den
lyckade skuldnedskrivningen i Grekland har sannolikt också bidragit
till att reducera oron för en fördjupad kris i Europa. Vidare har det från
de länder som 2011 missade sina mål för offentliga finanser redan
kommit tydliga signaler om ytterligare åtstramningar, vilket också det
verkar lugnande på de finansiella marknaderna.
I många fall har den snabba skulduppbyggnaden i både privat och
offentlig sektor varit ett sätt att kompensera för bristande konkurrenskraft.
Den gemensamma valutan omöjliggör att enskilda länder återställer
sin konkurrenskraft via en försvagad växelkurs. Istället kan det
krävas andra och mer smärtsamma åtgärder för att sänka kostnadsnivån
i näringslivet. Trots betydande sparbeting är det även viktigt att