Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

Europa, denna européernas växande förkärlek för navelskådande och
renationalisering.
Det europeiska projektet kan uppfattas som ett jättelikt moderniseringsprogram
fött ur vånda.Självfallet inte det första i Europas historia.
Redan Napoleon tvingade med svärd i hand de feodala, kurfurstliga
och provinsiella småstaterna i Europas centrum till en modernisering
som så småningom skulle bli till Tyskland. Men för detta krävdes
bland mycket annat enhetlig rättskipning, tull-, tids- och valutaunioner
liksom rivna gränsbommar.
Först skapades ett större och för framtiden rustat kärnland i Europas
mitt. Nationalhymnens ”Deutschland, Deutschland über alles” handlar
inte om hybris gentemot resten av världen utan är den nyktra bekännelsen
till denna nya gemenskap på bekostnad av det gamla småstateriet.
På liknande sätt tog sig Europa samman efter Hitler för att ur
diktatur och världskrig skapa en demokratisk och större gemenskap.
Efter kommunismens fall kunde Östeuropa ansluta sig.
Och nu ställer globaliseringen Europa för tredje gången inför samma
krav på omfattande modernisering. Ännu har européerna inte riktigt
förstått det, kanske därför att uppfordran till modernisering denna
gång ingenting har med vare sig svärd eller pansarvagnar att göra.
Men det är egentligen den enda skillnaden. Ty också denna gång måste
vi – och nu alla européer – bestämma oss för om vi vill anpassa oss
eller ej till en omvärld som håller på att byggas om i rasande fart.
Europas kris handlar om just detta.
Själva krisen kan förstås av optimisten uppfattas som ett tillstånd av
födelsevåndor – och av pessimisten som att Europa denna gång inte
kan eller vill anta utmaningen. Alltså chans eller undergång Men realisten
kan åtminstone konstatera att vad som för bara något år sedan
fortfarande var en ekonomisk kris nu blivit en politisk.
För det talar inte så mycket de europeiska regeringar som faller som
käglor utan framför allt de extremister och populister som överallt
marscherar upp. I stället för Europa talar de om den egna nationen, vill
stänga och inte öppna gränser och ser den Andre – vare sig det nu rör
sig om invandrare eller minoriteter – som oönskad. Dessa extremisters
”program” är antimodernistiskt, antieuropeiskt och oroande framgångsrikt.
I några europeiska parlament, som det grekiska eller ungerska,
har fascistiska partier redan tagit plats.
Till ett begrepp som kris hör också att utrymmet för just politik krymper.
Den verktygslåda som Europas politiska klass besitter är oroväckande
tom: i den finns numera mycket litet av verktyg, av pengar eller
idéer, och ingen kompass. I stället vill man i morgon, helst i dag, omförhandla
vad man enades om igår. Men det är dekadens. Mindre
sparande och mer tillväxt är det nya mottot. Men varifrån skulle
pengarna komma Grekerna vill ha kvar euron samtidigt som de gör
allt vad de kan för att i praktiken avskaffa den. Eller de funderar på att
välja en gång till eftersom vad man just valt fördjupar i stället för
mildrar krisen.
Ändå vore det alltför enkelt att skylla allt på oansvariga politiker
som lurat sina väljare. Vi europeiska väljare är inte en skock oskyldiga
får. Folket – den grova lymmeln, som Heinrich Heine skriver – har
därför sin del av ansvaret och har i åratal föredragit att rösta fram
politiker som lovat guld och gröna skogar eller att äta kakan och ändå
få behålla den.
Ty till demokratins baksida hör att man med en valsedel också kan
svära sig fri från personligt ansvar. Och riktigt illa kan det gå när man
som i Europa hellre ägnar sig åt hedonism och protest än åt reformer
och modernisering.
Richard Swartz richard.swartz@chello.at”