Sven Wimnell 16 maj 2012: Politik i maj 2012 och ... - Wimnells

arbetarrörelsen, valde då det starka samhällets politik, det som Palme
ofta skulle kalla den demokratiska socialismen.
Mitt i ett alltmer nyliberalt färgat åttiotal lyckades idépolitikern Olof
Palme formulera ett kraftfullt och uppslagsrikt intellektuellt motstånd.
Därför utgör han, för den som anstränger sig att se det, en levande länk
till den politiska och samhälleliga situationen idag.
Kapitalismen, som under sjuttiotalet krisade djupt, drogs mot slutet
av samma decennium igång med den finansiella ekonomin som dopningspreparat
och bara några år in på det nya decenniet stod land efter
land inför fyrverkerierna på börsen. Det världskapitalistiska rummet
expanderde våldsamt under åttio- och nittiotalen, när Kina, Indien och
senare Ryssland och Östeuropa öppnades för kapitalism.
I det tidiga åttiotalets Sverige går en historisk gräns: 1981 nådde
inkomstutjmningen sin kulmen. Därefter började inkomstskillnaderna
åter öka. Olof Palme kände den högervinden komma. I hans tal från
andra halvan av sjuttiotalet och början av åttiotalet förmärks iskylan
från denna stigande högervåg i världen.
I tal efter tal identifierar Olof Palme en ny konservativ våg, en
högervåg, som sköljer genom världen under åttiotalet. Outtröttligt och
med stor frenesi tar han upp striden med den.
För Palme var välfärd och sysselsättning de centrala utgångspunkterna.
Två val förlorades i rad, 2006 och 2010. Med en tillspetsning kan
man hävda, att dessa val förlorades därför att man mist förmågan att
vilja politik.”
Anteckningar i okober 2011 av Sven Wimnell.
DN 3 maj 2012:
“Göran Greider: Även konservatismen
läcker”
“Breiviks pendlande mellan modernism och antimodernism är
inget nytt i den militanta konservatismens historia. Det märkliga i
sammanhanget är de konservativas förnekande av politiken i
Breiviks handlande.”
“Massmördaren Anders Behring Breivik kallar sig kulturkonservativ
men varken liberaler eller ännu mindre konservativa vet uppenbarligen
hur de ska hantera detta faktum. De senaste veckorna har skribenter på
högerkanten reagerat med att slå bakut och blankt förneka att det finns
politik i Breiviks handlande eller så har de i rätt gälla tonarter hävdat
att vänstern nu skuldbelägger hederliga konservativa genom att ta
Breiviks kulturkonservatism på allvar. Johan Hakelius, försvarare av
såväl döda som levande vita män, hävdade rentav att Breivik, den man
som ropade ”Ni ska dö i dag, marxister” till de unga socialdemokrater
han sedan skulle avliva, i själva verket gav uttryck för ett marxistiskt,
rebelliskt ideal! Med visst illamående har jag noterat dessa märkliga
kortslutningar på den politiska högerkanten.
Dagarna efter massakern på Utøya satt jag som så många andra
och forsade igenom Breiviks manifest och letade efter vägar in i hans
medvetande, för att bättre kunna greppa det ofattbara. Trots att det
snart stod klart att det rör sig om en man med en ideologi dröjde det
för min del egentligen tills han höll sitt försvarstal i rätten i Oslo innan
denne moderne tempelriddares världsbild något klarnade. Då hade
hans psykiska hälsa diskuterats så länge och så fruktlöst att de idépolitiska
ramar han gav oss fick dimman att lätta: Breivik talade ur en
lång och vindlande tradition som kan kallas för militant konservatism.