En analys av ungas inflytande - Ungdomsstyrelsen

Aktiviteter som förekom i träffpunkterna varganska traditionella som caféverksamhet och envariation av olika kulturella aktiviteter, till exempelolika former av musikverksamhet, dans, konserter,biljardspel och teatergrupper. Berggrenskriver att det under uppbyggnadsskedet var lättatt skapa engagemang och en ”vi-känsla” i satsningen,men att motivationen tenderade attslockna när projekten övergick till vardagligt arbete.Det är lätt att se att den då aktuella ”frirumsdiskussionen”också präglade satsningen på deungdomsdrivna träffpunkterna. Unga skulle gesmöjlighet att själva förfoga över sin fritid, intebara när de sökte sig till egna rum.En levande delaktighet handlar också mycketom pedagogik och förhållningssätt. Den anställdei Club Bassment, som var en av de verksamheterdär ungdomarna hade såväl formell som informellmakt, beskriver sin roll som rådgivare till ungdomsföreningen.För den första gruppen av unga innebardet reella ansvaret att de utvecklade nya rolleroch ny kapacitet. ”Här kan jag vara den jagvill vara”, som en av ungdomarna uttryckte det(Forkby 1993).Det var alltså endast vid få av träffpunkternasom ungdomarna verkligen gavs makt öververksamheterna (Berggren 1997). Det var särskiltsvårt att förverkliga målet om ungas beslutsmakti de träffpunkter som också inhyste sociala verksamheter,till exempel ungdomsmottagning, fältarbetareoch arbetsträning för arbetslösa ungdomar.Flera av träffpunkterna var också tämligenbräckliga konstruktioner.Satsningen på ungdomsdrivna träffpunkter hadetotalt sett ändå en mängd positiva delar. Mångaunga fick en annan bekräftelse och fick pröva meransvarstagande roller än annars. De fick utloppför egna idéer om hur en stimulerande fritid skullekunna se ut, tränade sig i mer demokratiska beslutsformer,fick pröva på att arbeta ideellt och haen närmare dialog med vuxna ledare än annars.Inte minst fick de känna arbetsglädjen i en gemenskap,att delta i en grupp med ett gemensamtmål (Berggren 1997).Mot bakgrund av träffpunktssatsningen kankopplingen mellan ungas delaktighet och formellbeslutsmakt ifrågasättas, till exempel beslut omekonomi och verksamhetsinriktning. Kanske varmötet mellan vuxna och unga underskattat till förmånför idéer om maktdelningsprinciper. Delaktighetkan snävt uppfattas som en fråga om maktoch som ett ”antingen eller”, och inte som en processöver tid. Antingen har unga den formellamakten eller så har vuxna den.Om man sätter processen i centrum är det snararerörelsen som är intressant: i vilken riktningrör man sig, stärks ungas kapacitet successivt ien process där de stegvis får pröva på ökad makt?Ett processtänkande inlemmar delaktighetsarbeteti ett socialt pedagogiskt arbete som i och för siginnehåller, men som inte kan reduceras till, principerom maktfördelning. Ett processtänkande innebären öppenhet för att arbetet måste kunna skiftakaraktär och (kanske tillfälligt) byta riktning föratt bli livskraftigt på längre sikt. Det är alltså inteen alltjämt fortlöpande rörelse i en viss utsatt riktning.Man kan tänka sig att processen förutsättertvå huvudsakliga moment – stärka ungas gemensammakapacitet och skydda mot det som hotardelaktighetssträvandena. I att stärka ligger detsom ovan nämnts i behovet av att bli tagen i anspråkoch vara behövd samt i att utveckla färdighetersom att behärska mötesteknik och liknande.I att skydda ligger sådant som att undersöka vadunga orkar med långsiktigt i form av åtaganden,att besökare inte agerar destruktivt i verksamheten,att finna former som motverkar utsatthet ochmobbning samt att traditionella könsroller reproduceras.83