En jämförelse mellan ord för ansiktsuttryck på svenska och mandarin

veta det. Vad de kinesiska orden och uttrycken beträffar lärde jag mig en hel del – både av
definitionerna i sig och av intervjuerna – eftersom jag inte har samma intuitiva känsla för mandarin
som för mitt modersmål svenska.
Kollokationsundersökningen var också nyttig i och med att den gav perspektiv på alla andra
resultat i och med att den gav en mer statistisk bild av hur orden och uttrycken vanligtvis används – då
kunde också avgöras vilka av informanternas svar som förmodligen var mindre vanliga tolkningar eller
individuella uppfattningar.
Det finns vissa brister i intervjufrågornas utformning. De utformades som tidigare nämts för att
kunna svara på frågan ”vilka känslor och tankar som folk tillskriver en person X när de säger att denna
person uppvisar ett visst ansiktsuttryck Y” (Ye 2006:133) men det är inte förrän efteråt som man vet
vilka frågor som visat sig mest användbara. Till exempel besvarades sällan frågan ”Vad kan man mer
göra i en sådan situation?”, kanske för att uttrycket verkligen var unikt och ingenting annat riktigt
passade. Även frågan ”I vilka andra situationer kan man göra så här” var ibland svår att svara på för
informanterna, men det berodde i många fall på att de redan hade räknat upp ett flertal exempel som
svar på frågan ”Nämn en typisk situation när man gör så här”. Alla andra frågor var ganska produktiva,
även om det skilde sig åt från uttryck till uttryck.
Dessutom genomfördes i slutändan bara två av från början tre planerade intervjuomgångar, dels
av tidsskäl och dels på grund av att det insamlade materialet bedömdes räcka. Bara de intervjusvar som
utskilde sig från mängden gick vidare till den andra intervjuomgången och det är förstås i mångt och
mycket en objektiv bedömning. Att inte alla svar fick kommenteras av alla kan ha påverkat resultaten.
För att verkligen göra en detaljerad studie av människors uppfattning om ansiktsuttryck på svenska och
mandarin hade en längre och mer detaljerad intervjustudie behövt genomföras. Utformningen av
frågorna kan även ha påverkat informanternas svar; att de ombads svara på till exempel hur det känns
när någon gör ett visst ansiktsuttryck mot en kan ha gjort att deras svar blev mindre typiska. Detta kan
ha varit fallet för gnissla med tänderna som enligt kollokationsundersökningen främst var något man
gjorde i sömnen, men som enbart associerades till frustration och liknande av informanterna. Det kan
därför hända att man får aningen olika resultat beroende på frågornas frasering. Trots detta tycker jag
att intervjuer med modersmålstalare är en bra metod för att utföra semantisk analys av ord och uttryck,
eftersom man då som sagt kan diskutera dem på djupet och ur olika synvinklar.
4.3. Universella kä nslor
I det här avsnittet görs en kort återkoppling till den forskning som presenterats i bakgrunden om
ansiktsuttryck kopplat till känslor. Där presenterade jag Russels kritiska artiklar (1991, 1994) där han
kritiserade den då allmäna uppfattningen att det finns en absolut och universell mappning mellan
ansiktsuttryck som betecknar en prototypisk känsla och den känslan; med det resonemanget skulle man
med andra alltid vara glad när man ler och alltid förvånad när man ser prototypiskt förvånad ut. Istället
föreslog Russell en kontextuell tolkning av ansiktsuttryck (1996). Minns att rädsla tolkades som ilska i
de experiment som Russell (1996) satte upp där försökspersoner fick titta på bilder av ansikten med
miner som skulle uttrycka ett antal ”kardinalkänslor”. Försökspersonerna behövde bara ett annat
sammanhang för att tolka minerna annorlunda.
I mina informanterintervjuer sa deltagarna också ofta att det berodde på situationen hur de skulle
reagera på ett ansiktsuttryck. Det berodde på om de försökte vara roliga eller inte huruvida det var
förolämpade att någon tittade på dem och fnittrade, och det berodde på om det var en nära vän eller en
främling hur allvarligt det uppfattades att bli jīxiào åt.
I bakgrunden tas även Tanaka-Matsumas och Marsellas (1976) samt Chans (1990) artiklar upp,
som båda visar att översättningsekvivalenter har olika konnotationer på olika språk. Detta är precis vad
som har påvisats också i denna studie. Detta tyder på att olika språk delar in samma semantiska fält lite
olika, vilket ju i sig talar emot att det skulle finnas en uppsättning känslor vars ansiktsuttryck uttrycks
på ett universellt sätt över världen. Visserligen har denna studie visat att stora kategorier
som ”glädjelaterade” och ”sorgrelaterade” ord och uttryck är gemensamma för svenska och mandarin,
och sannolikt också för många andra språk, men de ord och uttryck som befinner sig inom dessa
kategorier visade sig inte vara identiska. Det går heller inte att bortse från att kategorier ibland kan
överlappa varandra. Som helhet tyder allt detta på att Russell hade rätt i sin kritik.
44