Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

söker i all desperation skapa absolut originalitet. Eftersom jag inte fullkomligen
ääälskar Shakespeare finns det väl ingenting jag är sämre på än att försöka
passa in. Trots min misstro mot massan är ju allt man vill bara att bryta
litegrann, jag vill inte vara en total outsider, jag vill inte känna mig ensam
resten av mitt liv, jag vill inte vakna upp en dag och känna mig död. Jag vill
bara bryta litegrann. Jag vill bara vara lite speciell. Är det alltför mycket
begärt? Ska man behöva må djävligt dåligt ovanpå alltihop. Ska man behöva
känna sig som en fästing som suger sig fast på mänskligheten, utan att
någonsin känna lättnad eller lycka, bara sträva som en djävla galning för
strävandets skull.
“Från taken kommer rytmisk musik med tillhörande kvinnoröst som
sjunger låtsasord på ett låtsasspråk”
Jag letar inte efter de rätta svaren; jag letar efter de rätta frågorna. Du har
dem inte, det vet jag nu. Innan var jag så säker, vad du än sa. Dina ord betyder
intet för mig. Jag kan inte lyssna. Jag ska försöka i framtiden. Problemet
är väl att du säger så mycket idiotiskt också, och jag har svårt att vaska ut
guldkornen ur dina hopplöst neurotiska meningar. Samtidigt menar du tusenfalt
mer, dina tankar är så ordnade och tryggheten berusande. Fast kanske
lurar du också dig själv? Kan jag lita på dina känslor?
Jag hör:
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp damp damp damp damp damp damp damp damp damp
damp
damp
danmark
Drabbar eller drabbas jag? Av dig drabbade jag mig själv. Jag är en vante som
202
kontrollerar orkanen jag cirkulerar i med hjälp av ren tankekraft. Resten av
världen drabbar jag med kraft och intensitet. Du drabbas, accepterar, trivs
mycket bättre på den här platsen där man inget vet. Där jag uppnår osämja
med mig själv och med dig i frustration över att man aldrig kan göra riktigt
vad man vill.
Politik är inte min väg men likförbannat har det blivit det enda sättet att
uttrycka sig på. Jag är inte arg jämt, men jag kanske önskar att jag vore det.
Nej, det gör jag inte, jobbigt att alltid hänga fast vid en känsla, att alltid vara
på topp och aldrig vila på botten. Jobbigt att alltid kvävas på botten och
aldrig kunna hävda sig själv. För allting handlar till slut om ens eget psyke.
Naturligtvis i förhållande till andras men det är ändå en obetydlig parantes
vad alla runt omkring tänker och känner. Jag bryr mig egentligen mycket om
dina och våra medmänniskors känslor, men den egenskapen slumrar för tillfället.
Hur skall jag kunna sträcka mig utanför mig själv, om jag inte kan nå
det som finns innanför? Jag blir låst, oförmögen att alls orka beröra eller
beröras, drabba eller drabbas. Vilket liv att leva, helt isolerad och med känslan
av att inte känna sig hemma i sig själv.
Jag vill fan dö innan något värre händer. Jag vill fan dö innan alla de besvikelser
som kommer att bli mina träffar mig. Jag vill fan dö, dö dö dö, jag vill
dö så djävla mycket och samtidigt vill jag leva, leva så djävla pissmycket att
alla borde förstå och jag vet inte vilket jag vill mest, jag vet inte heller vilket
som är värst, hur länge till jag står ut med att leva och hur länge till jag står
ut med att vara död?!
Slut på det abstrakta:
Hur viktigt är det för en individ att fungera normalt i samhället? Vi är som
myror som alla tvingas dra vårt strå till stacken, samtidigt som individualismens
fria låga lyser vår väg. Ändå måste man vara funktionellt mekanisk; att
fungera normalt, är det samma som att med all sin kraft förtrycka de destruktiva
element som uppenbarligen förföljer varje mänsklig varelse? Men det
gör inte den enskilda individen lycklig! Samhället blir effektivt, men till
vilket pris? All kreativitet försvinner ned genom hålet i badkarsbotten bara
för att något ljus kom på att man skulle dra ur ploppen när man just fått dit
den ordentligt. Vilket djävla sätt att behandla det privata tankelivet! Det är
som att öppna en länge reglad dörr och bli dränkt av vattenmassorna som
dolde sig därinne. Hur sunt är det att bygga lager på lager över den där dörren?
Stapla möbler i kaotiska högar tills man tror på sin egen svartvita syn
203