Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Silvergren ur skuggorna. Hennes mörka silhuett skred graciöst in i rummet.
Hon slog sig ner bredvid Göran och bad honom hämta ”tabletterna”.
”Är ni sjuk?” frågade Ruben Larsson rättframt.
”Åh, ja”, Sade Bella och snyftade med svag, tunn röst. ”Kan du berätta
för honom Göran?” sade hon med en hostning.
”Tyvärr har Fru Silvergren en obotlig sjukdom. Medicinen bromsar visserligen
sjukdomens framryckning, men... det är inte många år kvar på hennes
liv.”
Frågorna snurrade runt likt ilskna bin i Ruben Larssons huvud, men han
var anständig nog att inte besvära den fagra damen. Istället slängde han en
förstulen blick emot medicinburken. Han kunde med nöd och näppe se att
tabletterna var utskrivna av Doktor William Nyponqvist. Han tyckte det var
synd att en så fin kvinna skulle gå detta horribla öde till mötes. Han bestämde
sig för att åka hem, ta ett bad och kolla upp lite saker angående Sivert
Hjortkloes förflutna - han anade oråd.
Sällskapet, bestående av Bella, Göran, Ruben Larsson (som nu kommit tillbaka)
och två väninnor till fru Silvergren avnjöt en paradisisk kvällsvard när
det hördes dova, tunga steg ifrån trappan. Det var Sivert som kom ner, ovårdad
och med rufsigt hår. Det är något som inte stämmer med den mannen...
tänkte Ruben Larsson. Att döma av Siverts ansiktsuttryck hade något hänt.
Han såg utmattad ut, som han nyligen sprungit ett maratonlopp.
”Re-revolvern!” stötte han fram medan han andades kraftigt, andfådd och
ivrig.
”Kära Sivert...” sade Bella och lade en varm, lugnande hand på hans axel.
”Vad i all sin dar står på?”
”Revolvern! I min skrivbordslåda. Revolvern! Min revolver är borta!
Någon har tagit den!”
Bella skrattade lite grand.
”Men Sivert. Den låg ju på ditt rum, bara ni och Rudolf har nyckel!
Förmodligen har den bara kommit bort.”
”Är ni säker på att ni låste dörren?” frågade Ruben Larsson.
”Alldeles säker. Jag kan inte förstå det. Det som jag än mindre förstår
är...”
Bella höjde frågande ena ögonbrynet. ”Vad förstår ni än mindre, käre
Sivert?” frågade hon.
Sivert skruvade sig nervöst och Ruben Larsson hann precis urskilja glöden
i hans ögon. Han var rädd. Jävligt rädd. Hans andetag var ytliga nu, han
144
andades i stötar. Och så öppnade han munnen.
”Den låg i min ficka.”
Samtliga i rummet flämtade till och Bella tog sig för bröstet. Ruben
Larsson nickade för sig själv. Det måste ha varit han som begått mordet. Allt
pekade på det. Arvet, pistolen och hans nervösa yttre. Det var han - utan tvekan.
”Jag svär vid min heder att jag inte har något med detta fasansfulla mord
att göra! Om ni undrar hur revolvern låg i min ficka... så vet jag inte! Kanske
la någon den där?”
Bellas blick mörknade och anletsdragen hårdnade. ”La den i din ficka?
Jag säger ju att enbart ni och Rudolf hade nyckel till ditt rum…!”
”Jag svär! Om det var jag som var dödade Rudolf, varför skulle jag då
erkänna att jag hade revolvern i min ficka...?!”
Ruben Larsson avbröt honom abrupt och fortsatte där han slutade.
”Därför att ni visste att ni förr eller senare skulle åka dit. Jag har kollat upp
dig i straffregistret; dömd för dråp, grovt skattebedrägeri och utpressning!”
Sivert sjönk i hop och han såg besegrad ut. ”Snälla du! Dra inte upp det!”
bad han vädjande och snyftade till. ”Jag är oskyldig! Jag svär!”
Bella kände det som ett slag i ansiktet, och det sköt det blixtar ur de bruna
ögonen. ”Ni svär? Ja, ni svor förstås också att ni var oskyldig den gången då
ni fifflade med skattebedrägeri? Och det var så klart min make som fick reda
upp allt! Ni är ingen god vän! Ni är ett missfoster!” Bella rusade fram med
händerna utsträckta och slog vilt emot honom. Hon gav till ett gutturalt skri.
Ett slag där och ett annat där. Sivert ragglade till och föll nästan över det viktorianska
bordet. Men innan nästa slag hann träffa hade Ruben Larsson greppat
tag om Bellas axlar och tvingat henne att sätta sig ner.
”Ring polisen, Göran”, sade Ruben lugnt.
Stämningen i rummet var tung och obehaget verkade så tjockt att man
nästan kunde ta på det. Alla satt knäpptysta i varsin stol ända tills polisbilarna
bromsade in på gruset utanför huset. En grupp beväpnade poliser smällde
brutalt upp dörren och förde ut den stackars Sivert, som inte gjorde några
försök att ta sig loss.
Ruben Larsson andades ut. Äntligen hade han lyckats lösa sitt första fall på
säkert tio år. Han var stolt över sig själv och kunde inte låta bli att tycka att
han var riktigt stilig där han stod i badrummet. Han såg visserligen lite purken
ut, men det var något han gillade. Han stoppade händerna i fickorna, och
där... något ihop knycklat. Vad nu? Just det, så kom han på det. Brevet ifrån
145