Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Isklumpen
af Lisa Jagemark, Sverige
Det enda hon hatade mer än mat var sin kropp. I spegeln reflekterades den
mest motbjudande varelse hon någonsin sett: hon själv. Sadistiskt tvingade
hon sig själv att titta. Titta på valkarna, på magen, låren, midjan, allt. När hon
var ensam brukade hon tänka att hon var fast i ett skal. Ett skal som inte tillhörde
henne, men som hon inte kunde rymma från. Att hon satt därinne och
såg ut på alla andra runt omkring. Om andra människor var i närheten var de
tankarna prydligt ihopvikta och bortstoppade, som om någon på något
magiskt sätt kunde läsa hennes tankar, säga emot och ta ifrån henne hennes
sista utväg, det enda sätt hon skulle kunna påverka skalet.
Nu var det dagen med stort D. Domedagen. Dagen hon längtat efter och
våndats inför. Hon skulle hem till en kompis, vars badrum rymde en våg med
röda digitalsiffror. Trots orosknuten i magtrakten ville hon gärna veta. Hon
hade gått runt tryggt ovetande alltför länge. Reglerna skulle bli hårdare om
siffrorna visade fel, lovade hon sig själv.
Utanför ven novembervinden, och hon letade fram sin svarta vinterkappa
ur garderoben, istället för den vanliga jeansjackan. På sista tiden hade hon
haft så lätt för att frysa.
Hon lämnade lägenheten och gick målmedvetet mot centrum. Hon ökade
takten, förlängde stegen och lät armarna pendla längst med sidorna. Allt för
att förbränna mera. Trottoaren var fylld av människor. Hon gick intill husväggarna
för att slippa väja för dem när de stressade förbi.
Hon klev ut från folkmassan och stannade vid en port. De gjorde henne
alltid orolig. Överallt var de, de som inte behövde oroa sig för sina skal, om
de nu hade några. De som var smala eller snygga, eller både och. Hon brukade
låta blicken vila på dem när de gick förbi, och det skar till i hjärtat varje
gång. Innanför porten fanns en trappa, som hon raskt stegade uppför. Allt för
förbränningen.
Kompisen öppnade direkt, och hälsade henne välkommen med en tjejig
kram och ett skratt. Hon slängde med sitt lockiga hår och skrattade, och det
var svårt för henne att inte bli avundsjuk på kompisens obekymrade uppsyn.
71