Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

för att lämna henne ifred. ”Vi vill ha blod”, skrek de. ”Blod.” De fick som
de ville, men ändå lämnade de henne inte. Paniken växte. Hon fick allt svårare
att andas. Hon skakade som om världen var på väg att falla ner över
henne. Vinflaskan som hon gömt i badrumsskåpet åkte fram. Vätskan brände
i halsen och tårarna strömmade. Det enda hon kunde göra var att bara
skrika rakt ut.
Hon satte sig på golvet i duschen med flaskan i handen när kraften att
skrika ebbat ut. Duschen stod på och kallt vatten strömmade ner på henne.
Hon satt så i timme efter timme. Drack klunk för klunk ur flaskan utan att
känna av det kalla vattnet. Hon hade ingen känsel i kroppen något mer.
Alkoholen hade gjort sitt och till slut somnade hon där hon satt, med duschen
fortfarande på.
Flickan vaknade av att hon frös. Flaskan hon druckit ur låg bredvid henne på
golvet och där lät hon den ligga. Hon var trött och demonerna hade ännu inte
kommit tillbaka till henne. Kanske kunde hon få lite sömn fortfarande. Hon
stängde av duschen och klädde av sig. Utan en tanke på att varken torka sig
eller ta på något torrt klev hon ner i sin säng. Hon föll fort ner i en orolig
sömn. Rösterna talade till henne någonstans långt borta.
Då hon åter vaknade var det av att grannen kom hem från jobbet klockan
sjutton. Han hade en ovana av att vara väldigt bullrig av sig och smällde ofta
i dörrar. Hon kände paniken stiga inom sig, hon borde ha varit i parken för
två timmar sen. Kanske hade Jens varit där idag. Han kanske var där ännu.
En timme senare klev hon in på parkområdet. Rösterna talade till henne med
sträng röst. ”Du kommer att ångra detta lika mycket som din födsel.” Hon
ville inte lyssna på dem. Hon gick rakt framåt med blicken i marken. När hon
tittade upp såg hon honom sitta där på bänken. Glädjen spred sig inom
henne. Rösterna försvann.
”Du är sen idag.” Jens log när hon satte sig ner bredvid honom. Hon
kunde inte förmå sig själv att svara. Orden fastnade i halsen på henne och
hon satt där med blicken i marken. Han fortsatte att tala. Hon ville säga
något, men ingenting kom ut. Hon bara lyssnade när han berättade om sig
själv. Det kändes sig tryggt att ha honom där. Det var länge sen hon känt sig
trygg med någon. Men han var speciell.
”Jag heter Sarah”, flög det ur henne helt plötsligt. Hon ryckte till själv av
förvåning. Hon kunde inte riktigt förstå att hon verkligen sa det. Han log mot
henne, det kunde hon se i ögonvrån. Hon vågade inte titta direkt på honom.
46
Hon kunde svagt höra rösterna väsa om vilken idiot hon var. Men Jens verkade
inte tycka som de. Han fortsatte att prata med henne. Hon sa inte något
mer utan bara satt och lyssnade till hans vackra röst. När klockan blivit väldigt
mycket och det var mörkt ute skiljdes de åt vid ingången till parken med
ett kort hej då. Där hon gick på väg hem kände hon sig varm inombords.
Men skräcken och ångesten fanns där. Hon fick inte släppa någon inpå livet
eller förlita sig på någon. Men hon kunde inte låta bli att tänka på honom.
Han hade som en magisk kraft inom sig som drog henne till sig. Demonerna
talade åter till henne när hon närmade sig lägenheten. De beordrade henne
till saker hon inte ville göra. De sa att hon inte fick tala med någon. ”Du är
en dålig person.”
Hon fortsatte att gå till parken varje dag men det hade ett pris hon måste
betala. Men det var något hon var beredd att göra. Genom mötena med Jens
hade hon på något vis växt. Fastän hon inte sa många ord under mötena utan
bara lyssnade på honom så kände hon sig glad. Att känna sig trygg med
någon var nytt för henne.
Demonerna hade blivit allt värre på kvällen och natten sen hon börjat träffa
Jens i parken. Ibland undrade hon om hans närhet var värt det. Rösternas
pikande och hånskrattande nätterna långa gjorde att hon kunde vara vaken
flera dygn i sträck. Blodet rann allt oftare för att hon skulle slippa undan rösternas
onda ord för en stund.
Fastän hon många gånger varit på väg att inte gå till parken hade hon alltid
till sist ångrat sig till demonernas stora vrede. Ibland hade hon varit flera
timmar sen, men hade har ändå suttit där. Frågan hon ofta ställt sig var varför
han ägnade tid åt henne. Rösterna sa att han var ute efter att skada henne.
Hon trodde dem inte, ville fråga honom, men hon hade inte mod att göra det.
Det hade nu gått en vecka sen han första gången kommit och satt sig bredvid
henne. De hade aldrig bestämt att träffas dagen efter utan det hade varit
som en tyst överenskommelse mellan dem. De senaste dagarna hade det haft
ganska långa samtal, men hon hade aktat sig för att säga något personligt om
sig själv. Hon lät honom berätta och det gjorde han gärna. Hon visste mer om
honom än hon visste om någon annan person.
”Följ med till caféet och ta en kopp te.” Hon hann inte ens sätta sig innan
han rest sig upp och börjat gå iväg. Tankarna susade i hennes huvud och hon
kunde inget annat än stå still. Han ropade, men hon vågade inte ta ett steg
framåt. Vad var det han var ute efter nu? Hon kände sig illamående. Men
47