Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

terades tydligt däri. I hjaltet glimmade en blodröd ädelsten som förstärkte
svärdets skräckinjagande intryck.
Alec tog ett steg fram och höjde vapnet till nära axelhöjd, utan svårighet.
- Allting kommer att bli bra, sa han det enorma svärdet redo för mord i
sin hand.
- Vi kommer kunna vara med varandra i en evighet utan att vara rädda.
Utan sorg.
Melinas blick flackade till Roberts lealösa kropp där han låg intill väggen
- Min existens, vilken sort det än blir, kommer inte att bestå av någonting
annat än sorg om du tvingar mig till det här. Så det ska du inte heller behöva
göra. Snälla. Döda mig.
Just som hon formulerat orden upptäckte hon att magister Ros nu hört allt
oväsen och stod i dörröppningen, men hon ignorerade honom fullständigt.
Detta skulle få ett slut, nu.
- Vad sa du? frågade Alec tafatt, mållöst.
Så här fick det inte gå till, det var fel!
- Döda mig! skrek hon rakt ut. Snälla Alec, jag vill inte leva längre! Inte
om jag tvingas stå ut med någon så självisk som du! Gör slut på mig! Skicka
mig till den andra världen, döda mig!
Hennes ord träffade hans öron med samma kraft som ett tåg som körde in
i en vägg!
Svärdet flöt genom Alecs döda hand och dunkade hårt i golvet. Melina
kunde se tårarna glittra som silver på hans kinder då han äntligen förstod allting.
- Vad är det som pågår här? utbrast magister Ros till sist.
Alec gjorde inget motstånd då spökpolisen kom för att hämta honom. Han
var alldeles knäckt. Hans dödens kärlek skulle hellre vilja dö än att vara med
honom.
Två dagar efter att spökpolisen hade fört bort Alec till femte dimensionen
stod Melina tillsammans med magister Ros innanför skolans entrédörrar. De
förde ett samtal om Melinas närmaste framtid.
- Jag skickade ett brev till Saint Helensskolan. Samma skola som pojken
Richards går på. Ni verkade ju komma ganska bra överens, sa magister Ros
stelt och lågmält.
- Tack, mumlade Melina, Så alla papper skickas dit då?
Magistern nickade.
24
- Du får en kallelse på posten, vilken dag du börjar och att du ska inställa
dig på rektorsexpeditionen.
- Mm.
En lång och pinsam tystnad föll mellan dem. Till slut blev det Melina som
bröt den, med ett avsked, och en flackande blick.
- Adjö då, magistern.
Hon sträckte ut handen mot handtaget, men de levande dörrarna öppnades
vänligt av sig själva och släppte in precis så mycket solljus att Melina
verkade lysas upp. Innan hon lämnade den sönderfallande byggnaden för
sista gången stoppades hon av en mjuk röst.
- Var du verkligen säker på att du ville dö? frågade magister Ros tafatt
med andan fast i halsen.
Det lät som en fråga han velat ställa länge nu.
Melina vände sig om och såg in i hans silverstrålande ögon med den mest
allvarliga och uppriktiga blick hon hade kraft till.
- Nej, jag var säker på att jag ville leva.
25