Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Så fisket Nils og Jesper krabber igjen. Hver dag møttes de etter at Nils var
ferdig på skolen. I helgene var de sammen hele dagen. Når de var blitt lei av
å fiske krabber, lekte de i vannkanten. Noen ganger var de også i skogen,
men den var hjemsøkt, hadde Jesper sagt, så de torde ikke gå langt inn.
Jesper visste så mye. Han kunne gange og dele alle mulige tall. Han kunne
engelsk og tysk og svensk til og med. Han visste alt om Sokrates, fotball og
Australia. Jesper var som en stor, myk stein Nils kunne lene seg mot. Et
skjold. En bok. En bestevenn.
Plask! En stein sank nedover i havet. Jesper og Nils sto ved strandkanten og
øvde seg på å kaste fiskesprett. Det vil si, Nils øvde, Jesper kunne det jo fra
før av.
”Hvem er det du står og prater med? Steinene?” En mørk stemme skar i
idyllen. Nils snudde seg rundt og så rett på Trond.
”Eller hva?” Han hadde et ekkelt og sarkastisk utrykk i ansiktet. Nils forsto
ikke. Hva mente han? Var han dum? Blind?
”Jesper vel,” sa Nils og fylte hendene sine med sand.
”Jesper?” Trond lo. Han kom nærmere, kastet ølflasken sin i havet og pustet
tungt på Nils.
”Jesper? Og hvor er han?” sa han.
Det var nesten som om man kunne se spørsmålstegn fly rundt hodet til
Nils. Inn gjennom det ene øret og ut gjennom det andre.
”Si noe da!” sa Nils uforstående til Jesper. ”Si noe!”
”Du må være spenna gæærn,” sa Trond, ”det var det jeg visste, og det er
moren din som har latt deg bli sånn!” Han så på Nils som om Nils var en
blikkboks slengt på bakken. Så gikk han. Forsvant ut av syne. Nils sto igjen,
helt stille, mens sanden sakte rant gjennom fingrene hans.
Det var blitt sent. Skumringen etterlot seg en lett tåke rett over bakken.
Gresset ble fuktig og svabergene glatte. Månen belyste to par fotspor, tilhørende
en voksen og et barn. Vinden pustet langsomt og berørte en liten gutts
fot. Det rykket beskjedent i storetåen. Bølgebrus laget virvler i stillheten.
Ved siden av barnet lå en flat stein. Den var fremdeles varm etter solens stråler.
Mens stjernene brant som glør på himmelen, dro natten den skjøre lyden
av korte, små barnepust med seg på en endeløs vandring.
216
Julia, Julia
af Anna Lindholm, Sverige
Redan när jag kom till Vadstena, dit jag åkt för att se Shakespeares pjäs
Romeo & Julia, så fick jag veta att Julia, alltså hon som spelar huvudrollen,
var försvunnen. Jag satt i parken vid Vätterns strand, på den lilla uteserveringen
med en stor kopp varm choklad där grädden sakta sjönk till botten
med kanel och allt. Vid vattnet vandrade klostrets systrar, instängda eller
frisläppta i sina svarta dräkter.
Vid bordet bredvid mitt satt en otroligt karismatisk, ung man och en äldre.
Den äldre verkade mycket upprörd över något, så min ovana trogen tjuvlyssnade
jag på deras samtal.
- Det känns för jäkligt att Lovisa inte dök upp! Jag menar, vi har premiär
ikväll!
Lovisa Nordgren, flickan bakom ”Julia”. Jag koncentrerade mig för att
inte missa ett ord.
Jag förstod av samtalet att den karismatiske skulle spela Romeo. På den
senaste repetitionen hade Lovisa fått en rejäl utskällning av regissören för att
han tyckte hon var så kall mot Romeo när hon spelade. Regissören ville ha
mera eld och passion på scenen än Lovisa kunde frambringa. Tidigare i dag
hade det varit genrep för Romeo & Julia men bara hälften av duon dök upp.
Det gick inte att nå ”Julia” på mobilen. Alla visste att hon inte hade någon
bil och regissören hade pratat med bussbolaget som var helt säkra på att
Lovisa Nordgren inte klivit på någon buss. Detta innebar att Lovisa var kvar
i Vadstena.
Jag lämnade uteserveringen eftersom klockan tickade på ganska hurtigt
och pjäsen skulle börja klockan sju, om den nu blev av trots att Romeo isåfall
skulle få agera ensam eller med någon hastigt inkallad inhoppare. Detta
verkade han dock inte ett dugg orolig över där han satt helt lungt med hakan
i händerna och såg på sin upprörda medspelare. Innan jag vandrade iväg
genom parken mot Sjömagasinets parkering där jag ställt min bil, så hörde
jag hur Romeo ursäktade sig och lämnade sitt sällskap ensam med sina ångestladdade
känslor.
217