Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Därför reste hon sig upp från bänken där hon satt, och gick sin väg.
Redan innan hon kommit tillbaka hem till sin dunkla lägenhet ångrade
hon att hon gått. Att en levande varelse talade till henne var att föredra framför
dessa elaka röster som börjat direkt då hon lämnat parken. Nu när hon
äntligen var hemma igen var de värre än vanligt. Tårarna rann nerför kinderna.
Det var ett bra tag sen sist hon gråtit, men nu kunde hon inte hålla det
tillbaka. Hon låg på golvet i hallen och skrek av gråt medan hon skakade som
om hon befunnit sig i Alaska liggandes i en igloo. Allt hon önskade var att
bara få försvinna.
Hon låg där på golvet ett bra tag. En timme, kanske två. Rösterna blev allt
intensivare och allting svartnade framför hennes ögon. Helt plötsligt befann
hon sig i sitt rum med det älskade rakbladet i handen. Droppe efter droppe
föll ner på det vita lakanet och lämnade efter sig en allt större röd fläck. Hon
kände lättnaden igen. Rösterna hamnade längre ifrån henne, men de försvann
inte helt. Huvudsaken var ändå att hon mådde bättre. Nu kunde hon återigen
få tag i sina tankar. Varför hade hon lämnat parken? Den främmande
killen hade talat med henne. Han var den första som talat till henne på flera
månader. Inte ens hon som fött henne pratade med henne mer. Men en främling
som hon aldrig förr sett, hade sökt kontakt med henne. Han hade inte
backat undan. Han hade behandlat henne som en normal människa och hon
hade bara gått sin väg.
Kvällarna var värst för henne men ikväll var saker annorlunda. Något har
väckts inom henne, ett litet hopp. Hon skämdes för det för hon hade intalat
sig själv flera år tidigare att sluta hoppas och tro på saker. Hon hade då sagt
till sig själv att hon inte skulle såras någon mer och hon aldrig skulle släppa
någon in på livet igen.
”Jag heter Jens föresten.” Orden av den främmande killen ekade i huvudet
på henne. Hon ångrade nu att hon inte hade svarat honom. Rösterna började
tala till henne igen. De sa att hon inte skulle ha betett sig som en skitstövel
och ha svarat honom med vad hon heter istället. Hon blev rädd och
förvirrad. Rösterna verkade inte lika hårda längre. Hon vet inte vad hon ska
tänka och tro. Ekot av Jens ord snurrade runt i hennes huvud och demonerna
var inte lika dömande längre.
”Jag brukar inte gå här i parken speciellt ofta. Men nu när det är så här
vackert väder känns det som ett måste.” På något sätt önskade hon att Jens
ord skulle försvinna ur hennes huvud.
Illamåendet kom krypande och ångesten växte. Varför tänkte hon på en
44
kille hon inte kände och som hon träffat bara en gång. Hon skämdes men visste
inte riktigt varför. Demonerna talade till henne. De hade slutat trycka ner
henne och uppmuntrade istället. Hon kände en glädje sprida sig inombords.
Kanske han verkligen ville ha kontakt med henne. Trotts att hon var en förvirrad
själ som gick runt och dolde sig själv bakom svarta kläder och smink.
Hon kände en nyfikenhet väckas inom sig. En nyfikenhet på varför han
talat till henne. Hon kände att hon vill veta varför han ägnat lite av sin tid till
att försöka prata. Hon, den värdelösa varelsen, som egentligen inte borde
leva. Ett svar var vad hon vill ha, och det tänkte hon försöka få nästa dag.
Hon var trött och hade inte sovit mycket på natten. Med osäkra och trötta steg
gick hon mot parken igen. Tankarna på den främmande killen hade snurrat
runt i hennes huvud och hon hade inte kunnat sluta tänka på det som hänt.
Hon kände sig patetisk, men han väckte något inom henne och hon ville väldigt
gärna träffa honom igen. Hon visste inte vad som fick henne att tro och
hoppas, men hon var alldeles säker på att när hon nu fick syn på bänken skulle
han sitta där.
Demonerna började nu tala till henne allt intensivare och i deras vanliga
ton. Hon fick syn på bänken och hon stannade till som om hela världen höll
på att falla samman inför henne.
”Trodde du verkligen att han skulle sitta där och vänta på dig?” De elaka
rösterna skrattade åt henne. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon tog
mod till sig och satte sig på bänken. Kanske skulle han komma ändå? ”Du är
ju dum om du verkligen tror att han ska komma.” Hon försökte så gott det
gick att inte lyssna.
Hon tog upp papper och penna från sin väska och började skriva. Det var
en bra dag att skriva på. Saker flöt ner på pappret. Hon skrev i ett sträck med
undantag för då hon tände en cigarett. Efter någon timme flöt tankarna åter
iväg till Jens. Han hade inte dykt upp ännu. Kanske hade demonerna rätt.
Varför skulle han bry sig om henne? Hon kände ånger för att hon bara gått
från honom. Vilken idiot hon var som avvisat honom. Det var kanske inte så
konstigt att han inte kommit tillbaka.
Mörkret började falla ner över henne där hon satt. Hon ville inte gå hem
till demonernas hånskrattande. Hon ville sitta där och hoppas att han kanske
ändå skulle dyka upp.
Klockan närmade sig tre och sömnen ville inte komma. Demonernas skrattande
skar i luften. Hon försökte tala till dem, fråga vad det var de ville ha
45