Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Vid Sjömagasinet såg jag anledningen till att han fick så bråttom att
lämna uteserveringen. Han stod med armarna omkring en flicka i svart, heltäckande
klänning. Läppar möttes… men något såg underligt ut, jag kastade
en blick på flickan framför honom och såg att det inte var en vanlig klänning
hon bar.
Flickan i ”Romeos” armar var nunna!
Full av förundran och funderingar över celibat och annat satte jag mig i
bilen och körde ut ur stan, bort till folkets park.
Där var det fullt av glada åskådare som förväntade sig att både Romeo
och Julia skulle inta scenen på kvällen. Jag slog mig ner på främsta raden
bredvid en barnfamilj, platsen på min andra sida var tom tills en ensam
nunna kom och satte sig där.
Klockan tickade fram till sju. Den blev en, två, tre minuter över och
ingenting hände. Kvart över sju började folk vrida på sig och undrade vad
som tog sådan tid. Halv åtta hände äntligen något på scenen, regissören klev
in och suckade tungt. Jag antog att han insett att Romeo & Julia inte skulle
funka med bara Romeo och tänkte tala om det för publiken. Nunnan bredvid
mig förstod antagligen vad regissören tänkte säga för hon reste sig upp och
lämnade sin plats. Barnfamiljen satt kvar men barnen gnällde missnöjt. Jag
blev forvånad när jag märkte att nunnan inte gick sin väg utan skred in
bakom scenen. En mikrosekund senare ropade Romeo bort regissören.
Nyfiken som jag var reste jag mig och gick för att se vad i hela världen hon
skulle göra.
Bakom scenen stod skådespelarna i en klunga runt omkring flickan i
svart.
Hon drog av sig nunnekläderna och medspelarna jublade. Lovisa
Nordgren log ett litet finurligt leende och gick bort för att iklä sig rollen som
”Julia”.
Dramatik, eld och så mycket passion man kan önska sig var vad Julia serverade.
Ingen behövde ens fundera över varför de, hon och Romeo, tog livet
av sig i slutet, för alla kunde se att här var ett par som älskade varandra på
riktigt!
Jag förstod nu sammanhanget; Julia hade älskat sin Romeo länge, även
om hon inte vågat visa det som nu utan istället blivit kylig mot honom. När
regissören beskrev hennes rollspel som dåligt ville hon hämnas genom att
låtsas försvinna så att regissören skulle inse att han behövde henne. Romeo
visste hela tiden att hon tänkte komma tillbaka till premiären.
Pjäsen var slut och skådespelarna tog emot applåderna.
218
Miss Sweetsixteen og Den Clairvoyante Struds
af Nikolaj Bay-Mortensen, Danmark
Små bitte spredte toner som af klokker og violiner vækkede blidt Miss
Sweetsixteen. Hendes øjne åbnedes, og tonerne blev forstærket i hendes sind
af morgenlyset, der stod i én klar stråle gennem tårn-værelsets vindue.
Hun rejste sig, gik hen til vinduet, og den nyopstandne sols lys var et kærtegn
mod hendes ansigt. Tonerne ramte hendes hud og smeltede ind under
den. Hun åbnede vinduet og rakte armene frem med lukkede øjne; og tonerne
lød fra lysets varme og vindens åndedræt og fra det dugvåde græs ved tårnets
fod. Miss Sweetsixteen holdt vejret, da hun åbnede øjnene.
Og solens lys ramte hendes blik, tilbagekastet af gyldent græs og træer, af
skygger og af himlens skær af renhed og evighed. Solen selv stod klart over
fjerne træer. Tonerne samledes til en symfoni for Miss Sweetsixteens ører, en
så stille og ren symfoni, at hun mistede forbindelsen til kroppen og forsvandt
i lyset.
En råbende stemme nedefra trak hende tilbage; det var Den Clairvoyante
Struds, som stod på engen lidt væk fra tårnet. Den var blot én meter høj og
havde samme farve som græs, men dens stemme trængte gennem blodet og
knoglerne:
”Og du tror og siger til dig selv, at dette er skønt. Du svæver bort i trance
over øjeblikkets skønhed, du glemmer dig selv i de skarpe lys; men jeg er
Den Clairvoyante Struds, hør mig: Dette er blot et simpelt spejlbillede af den
sande skønhed. Dette er en flig af den evige, endegyldige skønhed. Du henrykkes
over et sandkorn, så simpelt og så betydningsløst, mens det sande
skønne, den himmelske herlighed er lige for næsen af dig.”
Miss Sweetsixteen lod sig ikke mærke af strudsens ord, for også en enkel
skønhed og glæde havde værdi. Hun steg ned fra tårnet for at komme nærmere
græsset og lyset. Og hun stod på engen med ansigtet vendt mod øst og
følte, at vinden kunne bære hende med når som helst. Den Clairvoyante
Struds fulgte efter, og den ramte hende igen med sine ord:
”Se blot, hvor fjern den guddommelige sol er. Den når dig med en tusindedel
af sin kraft. Og selvom du kan se den og føle den herfra, kan du så røre
219