Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

”Då får vi hoppas för allas vår skull att han dör på kuppen” sade hon likgiltigt.
Nu tappade jag hakan öppet framför henne. Vem var det egentligen? Vem
var så brutalt ärlig att hon önskade öppet att en servitör skulle dö? Men hon
hade rätt, för den person som brukade servera vid den här tiden – är vad man
brukar kalla ett kryp. Ett äckligt sliskigt kryp. Så jag log inombords åt hennes
uttalande och jag log under hennes beställning. Jag log hela resterande
dagen.
Datum: 8/6 Plats: Vardagsrum, hemma Tidpunkt: 03.30
”Älskling” Mamma suckade ut frasen när hon kom ut från sitt sovrum. ”Du
måste försöka i alla fall…”
Jag visste direkt vad hon menade, försöka sova, men hon visste att jag försökt
hur många veckor som helst. Teven var på ljudlöst läge och min kropp
låg tung mot soffans läder. Jag orkade inte ens svara på hennes oro. Teven
gav ifrån sig ett pipande ljud och det enda jag gjort i två timmar är att irritera
mig på det. ”Mamma…” sade jag
”Har du någonsin haft en sådan här period i ditt liv?” Min hjälplöshet
skrek och jag kände hur jag dreglade mot soffan när jag pratade eller snarare,
viskade.
Jag hörde min mors välbekanta steg närma sig och kände den lilla tyngden
när hon satte sig vid mina fötter. Jag sneglade på henne i ögonvrån och
beundrade det jag såg. Den unga, kloka mamman som alltid, vad jag vet, alltid
satt mig först i sitt liv. Hennes långa, mörka hår och de fortfarande unga
dragen var svårt att inte beundra. Hon tog min hand och drog upp mig, så jag
hamnade på hennes axel. Hon drog fingrarna genom det toviga håret och
fastnade nästan i det.
”När jag fick reda på att jag väntade dig så låg jag sömnlös i två månader”.
Mamma lät nästan lyckligt när hon sade det högt och jag kunde inte
förstå varför.
”Varför låter du så lycklig över det?” spottade jag nästan fram. Jag föraktade
verkligen sömnlöshet.
”För det var ju du, din dumsnut”, fnissade mamma.
”Varför kunde du inte sova då?” frågade jag fortfarande nyfiken på anledningen
varför hon inte kunde sova. ”För jag var så lycklig och samtidigt så
livrädd”, svarade hon lugnt samtidigt som hon tvinnade mitt hår.
”Jag är nog också rädd”, svarade jag henne. Mamma drog mig närmare
120
och höll om mig.
”Varför då, raring?
”Jag vet inte”
Datum: 8/6 Plats: Köket, Hemma Tidpunkt: 06.21
Mamma hade somnat om på min axel och jag hade lett in henne i sängen
igen. Det är fantastiskt att se på en sovande människa. Andetagen är som en
hel symfoni som blandas med drömmarna och blir ett soundtrack till en människas
liv. Mamma var den där människan som man alltid ville härma, även
härma henne sätt att sova, bara för att hon var så onödigt rofylld. Jag sitter i
köket och tuggar på gamla maränger som jag hittade längst in i skafferiet.
Socker har blivit den naturliga räddningen dessa veckor.
Sedan började jag tänka på henne, anledningen till allt detta. Jag beskrev
för henne argt i tankarna vilken plåga hon är, som gör att jag inte kan sova.
Hur jag tror att jag ser dubletter av människor som sitter bredvid varandra.
Hur jag tror att jag kan läsa människors tankar. Hur jag hör saker som inte
sägs och hur jag tror att någon rör mig, men att allt bara är ren inbillning.
Allt är på låtsas och jag skyller allting på henne. Allt är verkligen hennes fel.
Datum: 8/6 Plats: Sommarjobb Tidpunkt: 12.01
Tanten satt som vanligt i vänstra hörnet av uteserveringen när jag kom ut för
att ta hennes beställning. Hon hade en död räv om halsen och en gammal
dammig hatt på sig. Hon hade sin hund i knät och hon såg ut att faktiskt trivas
väldigt bra med sig själv. Hon satt där i sin egen värld och lät sig själv
verkligen njuta av den. Hon lät sig själv njuta av världen på det viset, som
folk glömt bort att njuta den på. Hon andades in luften och höll kvar den i
lungorna, smakade extra länge på det hon beställde, drog handen sakta över
hundens rygg och hon brydde sig inte om folks sneda blickar. Jag kände ren,
skär beundran för denna kvinna.
”Vill damen beställa nytt i dag, eller beställa samma sak som i går?”
Hon hoppade till och tog sig förargat över bröstet.
”Herrejösses, ditt åkerspöke, vad du skrämmer mig! Nej! Inte samma som
i går. Man ska alltid ta något nytt varenda dag…” fräste hon.
Jag backade för att visa att jag inte menade någonting illa. Plötsligt log
hon, hon log ett litet leende, som försvann direkt när hon märkte att jag såg
det.
121