Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Bellas rum. Varsamt vecklade han upp det och öppnade kuvertet. Handstilen
var sirlig och elegant, en kvinnas handstil - ingen tvekan om det. Märkligt.
Brevet var skrivet av Bella... till Göran? Mycket underligt. Han läste vidare
och en hemsk insikt drabbade honom Det var som om en iskall hand greppade
tag om hans strupe. Vad i helvete?! I sin hetsighet råkade han välta en
burk med Bellas medicin och de vita tabletterna for över hela golvet.
Men för helvete! Snabbt böjde han sig och började lägga tillbaka medicinen.
Sedan avbröt han sig tvärt. Tänk om…? Han lyfte sakta en näve med piller
och satte den under näsan. Luktade på det. Ingenting. Han granskade dem
ingående. Vita, runda, intetsägande. Han krossade ett och doppade pekfingret
i det. Tvekande öppnade han munnen. Skulle han våga? Sedan gjorde han
det.
Vad hade han väntat sig? Att det skulle smaka illa? Men det gjorde det
inte. Det smakade... socker. Socker. Det är socker!
Bella höjde glaset och utbringade en skål med sina närmsta väninnor. Det
klirrade högt i kristallen och hon verkade väldigt samlad med tanke på sin
makes bortgång.
”Ursäkta mig ett ögonblick”, sade hon och slank in i köket. Där stod han,
Göran Bäck. Klädd i sin mörka, stilrena kostym. Kvinnan i köket skyndade
fram emot honom och gav honom en kyss. Inte en sådan kyss som vänner
ger varandra, den här var passionerad och eldig. Göran strök undan hennes
hår, och fortsatte kyssa henne intensivt.
”Äntligen!” viskade Bella förföriskt mellan kyssarna. ”Det var ett riktigt
lyckokast att anlita den där inkompetente detektiven.”
”Verkligen?” Rösten skar igenom luften likt en kniv. Bella snurrade runt
och där stod han. Ruben Larsson. Och bakom honom... herrejävlar, tänkte
hon. Bakom honom sex poliser med Tone Jensen i spetsen.
”Spelet är slut”, sade Ruben Larsson.
Bella flämtade till. Spelet var sannerligen slut.
Detektiven drog efter andan. ”När er man upptäckte att ni hade ett förhållande
med Göran blev han alldeles överrumplad. Med krossat hjärta
ändrade han testamentet så att Sivert skulle få ärva allt. Det var inte meningen
att ni skulle få reda på det, men det fick ni. Ni var inte på rummet och
hörde det, för ni hade ingen nyckel. En som däremot var där var Göran - den
’fromme’ betjänten. När han hörde vad de sagt lyckades han obemärkt stjäla
Siverts revolver från skrivbordet och berätta för er. Ert förhållande var avslöjat.
Men det fanns ett sista alternativ. Men skulle ni våga? När ni gifte er
146
med Rudolf Silvergren skrev ni också under ett så kallad äktenskapsförord.
Detta innebär - som ni redan vet - att i händelse av Rudolfs död ärver ni
enligt svensk lag hälften av hans pengar. ’Hälften’ i detta fall är en hel förmögenhet.
Därför gjorde ni det - ni dödade er make. Jag menar, hur skulle ni
någonsin kunna se honom i ögonen igen? Hur skulle han någonsin kunna
förlåta er? Men det är något jag undrar, fru Silvergren. Äktenskapsförordet
innebär också att ni får hälften av pengarna vid skilsmässa. Varför skiljde ni
er inte bara ifrån Rudolf? Ni hade ju aldrig mer behövt veta av honom!”
Bella svarade först inte. ”Det vet ni redan. Han skulle aldrig tillåta mig
något sådant. Min framlidne make var oerhört svartsjuk, jag kunde knappt
hälsa på en annan man förrän han drog in mig i ett mörkt hörn och viskade
hotfulla ord till mig. Bakom den vackra fasaden dolde sig inget annat än ett
katastrofalt äktenskap. Om man kan kalla det för helvete vet jag inte vad man
ska kalla en skilsmässa med den mannen.”
Ruben Larsson nickade, han förstod. Rudolf Silvergren hade alltid varit
hetsig och labil, speciellt nu på senare år, men han förtjänade verkligen inte
döden. Han hade varit en god, gammal man.
”Ni tog nyckeln till Siverts rum från er döde man. Med den var det inga
problem för dig att ta dig in på Siverts rum och lägga revolvern i hans kavaj.
Sedan gjorde ni ett misstag. Ni anlitade mig, den sämste detektiven i hela
stan. Ni ville ju knappast ha misstankar riktade emot er, eller hur fru
Silvergren? Ni trodde aldrig att detektiven skulle lösa fallet, men det gjorde
han. Ni hade väntat nästan hela dagen när slutligen Sivert upptäckte att
revolvern låg i hans kavaj på rummet. Allt pekade på att han var mördaren.
Sen kom på polisen och ni hade vunnit - eller? Av en ren slump hittade jag
brevet på ert rum. Jag måste säga att ni är en utomordentlig skådespelerska.”
Bella flämtade till.
”Idiot!” vrålade Göran. ”Du skulle ju bränna alla brev!”
”Du då!? Varför skulle just jag vara den som fick göra grovjobbet!?” gastade
Bella till svar.
Ruben Larsson tystade dem men de fortsatte stirra ilsket på varandra. Fan
också, tänkte Bella.
”Tabletterna ni har är falska. Det är bara socker. Vem skulle misstänka
dig? En älskvärd dam, dödssjuk och alldeles nybliven änka?
Bella fnös till svar. ”Jag underskattade er visst...”
Nu stegade Tone Jensen fram. Hon talade med bestämd röst.
”Bella Silvergren och Göran Bäck, ni arresteras härmed för mordet på
herr Rudolf Silvergren.”
147