Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

ningar. Morgonens buskbestyr hade slutat med ett antal rispor och han hoppades
att eftermiddagen skulle vara lugnare. Han kastade en ängslig blick ut
genom fönstret. Han kände hur hoppet om en bättre eftermiddag försvann.
Utanför fönstret stod det en klunga mellanstadieungar och kikade oroligt upp
mot taket. Det kunde endast betyda en sak: en boll låg däruppe.
Vaktmästaren slöt ögonen och hoppades att de skulle lyckas få ner den
själva, men sådan tur verkade han inte ha. I nästa stund knackade det på
fönstret. Han behövde inte öppna ögonen för att veta vilken syn som skulle
möta honom. Långsamt räknade han till tre innan han slog upp ögonlocken.
Precis som han väntat stod det tre hoppfulla barn utanför. Riktiga snorungar
var vad de var. Vaktmästaren visade med en min att han skulle komma ut alldeles
strax. Han mimspråk var uppenbarligen okänt för småpojkarna som
ihärdigt fortsatte att knacka på glasrutan.
- Ja! Jag kommer!!
Han hade tappat behärskningen. Alltid detta gnäll efter uppskjutna bollar!
Nej, låt ungarna klättra upp på taket själva och hämta dem. Det var hans
åsikt. Låt dem bryta en arm eller två, gärna ett ben också. Kanske skulle det
lära dem en läxa om att inte skjuta upp bollar på tak mer. Tyvärr var han
ensam om den uppfattningen. Officiellt i alla fall. Rektorn hade klartgjort
högt och tydligt att det var hans uppgift att lösa problem, när han en gång
varit där och klagat.
- Rektorn skulle själv ta och klättra upp och ned för en stege tjugo gånger
i veckan så skulle han få se hur roligt det är.
Vaktmästaren muttrade för sig själv innan han långsamt reste sig upp och
gick ut för att hjälpa de små snorungarna med deras boll.
Det hade varit en lång dag idag. Men nu var den äntligen slut. Vaktmästaren
gick med bestämda steg mot gymnastiksalen. Snart var det dags. Han låste
upp dörren och steg in. Vant gick han fram till cd-spelaren och tog fram cdskivan
som han hade i fickan. Låt nummer fem var den rätta. Han kände hur
pulsen gick igång i takt till musiken och han grep tag i moppen som han hade
ställt bredvid cd-spelaren. Så var han ute på golvet.
Han dansade omkring med moppen. Shake, shake, shake! Shake your
booty!! Musiken strömmade ut från högtalarna. Moppen var en utmärkt dam.
Runt, runt, skaaaaka på rumpan!! Shake your booty! Ingen störde. Det var
bara han, moppen och en tom gymnastiksal.
- Shake your booooooty!
Vaktmästaren sjöng med i låten. Det här var definitivt bästa stunden på
208
dagen. Här fanns det inga översvämmade toaletter, ingen som gnällde över
buskar som vuxit sig för snåriga, inga korkade ungar som envisades med att
skjuta upp bollar på taket och inga klagomål över trasiga lås.
- Shake, shake, shake!
Friheten strömmade igenom hela kroppen. Det fanns inga spärrar utan allt
släpptes lös. Hans stämma växte högre och högre.
- Shaaaaaake your booty!
Och nu var det dags för moonwalken. Han slängde iväg moppen så den
flög tvärs igenom hela salen. Han ställde sig i startposition. Och där kom den
osynliga signalen. Han startade. Han korsade det blå strecket. Han korsade
det röda strecket. Han korsade det blå strecket. Och nu hade han moonwalkat
över hela gymnastiksalen!
- Tack. Tack! Tackar så mycket!
Vaktmästaren sprang ett ärevarv runt gymnastiksalen medan han bugade
för den osynliga publiken med de ohörbara applåderna. Han joggade sedan
fram till cd-spelaren och tryckte på repeat.
Now everybody, get out on the floor.
Ännu en gång bjöd vaktmästaren upp moppen på en svängom. Artig som
han var så bockade han först.
- Skulle damen vilja dansa lite med mig?
Med ett fast grepp förde han ut henne på dansgolvet. De virvlade runt tillsammans.
Runt, runt, runt. Snurr efter snurr efter snurr. Steg på steg på steg.
Det kändes som om benen lättade ifrån marken och vardagslivet var ljusår
bort.
- Well, you´re the best in the world, I can tell!
Vaktmästaren sjöng med i textraden samtidigt som han studerade sig själv
i spegeln som täckte ena kortsidan av hallen. Han kastade iväg slängkyssar
åt sig själv innan han och moppen virvlade vidare.
Shake, shake, shake
Nu kom slutklämmen. Hans meddansös moppen förvandlades till en
gitarr och han rev av ett fantastiskt gitarrsolo, innan han slutligen stannade i
den berömda slutposen med armar pekandes rakt upp, benen brett isär och
huvudet nedböjt.
Han stod still och kände hur bra det här kändes. Benen och armarna pekade
åt precis rätt håll. Han slöt ögonen för att fånga ögonblicket. En hostning
hördes ifrån dörröppningen.
- Ursäkta, men vad sysslar du med egentligen?
Han öppnade motsträvigt ögonen. I dörröppningen stod hemkunskaps-
209