Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

trots detta började hon sakta gå emot honom där han stod och väntade på
henne.
På caféet beställde han te till dem båda. Han pratade om sin dag. Hon
kunde inte säga något, det var som att inte någon tunga mer. Allt hon klarade
av var att stirra ner i sin kopp. Hon hörde inte längre vad Jens sa. Hennes
tankar blockerade allt. Minnena från barndomen dök upp i hennes medvetande.
Allting blev för mycket och hon kunde inte hålla emot utan började
gråta där hon satt.
”Det är okey.” Jens röst får henne att gråta ännu mer. Han flyttade sig till
stolen bredvid och la armen om henne. Hon ryckte till och skrek. Ingen hade
tillåtelse att röra henne. Hon for upp och Jens också som kämpade med att
hålla armarna om henne i en kram då hon försökte komma loss.
”Det blir bra. Det är ingen fara.” Till slut orkade hon inte kämpa emot
utan slappnade av i hans armar. Hon kunde inte hålla allt inom sig någon
mer. Hon berättade allt om sin mamma som var alkoholiserad, om hur hon
fått klara sig själv sen hon var tio år. Efteråt kände hon en stor lättnad. Hon
visste att detta var något hon aldrig borde ha berättat och att demonerna
aldrig skulle förlåta henne. Nu kände hon sig starkare. Med en vän vid sin
sida kunde hon klara av vad som helst.
Jens hade visat henne vad kärlek var, vad vänskap var. Hon visste att
vägen skulle bli lång och krokig, men så länge hon hade någon vid sin sida
kunde hon ta sig fram. Att falla är ingen konst, men att resa sig efteråt, det
är ett mästerverk.
48
Postkasseblikket
af Synne Solnørdal, Norge
Hun hadde et skap i veggen. Inne i skapet fløy minnene omkring og bet hverandre
forsiktig i halen. Men med det samme hun tittet inn døra og lyset rant
inn den smale sprekken, flyktet de ned i den store minneboksen igjen, mens
de fniste lurt for seg selv.
Natten var alene, og den bråkte, som om den pakket hele byen inn i et digert
gjesp. Melisen veltet over verandagelenderet. Hun fikk lyst til å stikke fingeren
ned i det tjukke stoffet og kjenne den søte smaken på tunga.
Også i kveld gikk hun forbi postkasserekka i bunnen av bakken. Den
grønne malingen hadde begynt å flasse av og noen av bokstavene i navnet var
borte. Hun kikket på huset bak den store smijernsporten, og hjertet hennes
knaste som pepperkakesmuler.
Hun dultet rett inn i postkasseblikket. Den skrøpelige boksen stod pent
oppstilt på geledd sammen med de andre postkassene, som om de skulle til
å angripe. Hun ble så forberedt på det at det nesten overrasket henne at de
ble stående stille, like oppstilte og uleselige.
Hun balanserte videre langs fortauskanten, akkurat som de gjør i romantiske
komedier. At hun mistet balansen av og til, gjorde ikke noe. Da kunne
hun bare legge seg ned i den hvite melisen, synke ned i ismadrassen og le
lykkelig. Og månen lo også, mens stjernene lekte hviskeleken. Hun kunne
rulle rundt og late som hun var en del av den romantiske komedien og kjenne
lykken i fingertuppene, hvis hun ikke prøvde for hardt, for lykken lar seg
ikke lokke.
Så trasket hun varsomt hjem igjen med passende musikk i hodet for å
holde på stemningen. Og på den måten rundet hun av dagen med sandpapir,
med flygende minner i skapet og tankene i sin egen verden.
Hun våknet av tøffelskritt og lukten av fraværende egg og bacon. Dagen tok
et skritt bakover og åpnet porten galant for henne. Hun vandret inn i den nye
dagen uten verken å spise frokost eller re opp sengen. Det var på tide å gå.
49