Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

- Flåt… hasplade han ur sig då hon tryckte brevet mot sig.
- Pojkvännen? frågade han, tydligt nyfiken.
Melina skakade bara på huvudet.
- Tack för att du följde mig hem. Vi ses Robert!
Hon skyndade sig in utan att vänta på svar.
Klockan var halv tolv och Melina hade lämnat sin och sin mors enplansvilla
genom sovrumsfönstret efter att ha lämnat en lapp på sin huvudkudde utifall
hennes mamma kom in mitt i natten av någon anledning för att kolla
henne.
Då hon kom fram till skolan tyckte hon att fotsteg ekade bakom henne.
Hon vände sig om, men såg ingen. Ljudet hade tystnat också. Väl medveten
om att de magiska entrédörrarna inte skulle släppa in någon som inte hade
tillstånd att vara där skyndade hon sig över den ogräsbevuxna grusgården.
- Det är jag, sa hon till dörrarna. Jag skulle bara in och göra en sak, det
går väl bra? Dörrarna vek upp sig och hon gick stillsamt in. Genom korridoren,
uppför trappan och vidare till rum 14. Framme.
- Alec? frågade hon in i mörkret under tiden som hon klev över hålet i golvet
och vidare in.
Rullgardinerna var fortfarande nerdragna. Nu var det månens ljus i stället
för solen som lyste upp hennes bänk genom det lilla hålet i gardinen.
- Melina.
Alecs röst var tyst.
- Vad bra att du kom.
Han klev fram från bakom katedern där han såg ut att ha suttit och kurat
ihop sig.
- Magister Ros bor på skolan, men han är oftast inte här om kvällarna. Ute
och spökar antar jag.
Han flinade lätt. Innan Melina hunnit svara honom hördes knakande steg
på det gamla golvet utanför dörren. Båda lyssnade spänt, för båda två visste
att spöken inte förde ljud med sig.
- Göm dig! uppmanade Melina genast Alec.
Han duckade bakom katedern igen just som Robert öppnade dörren.
Melina såg förvånat på pojken.
- Robert! Vad gör du här? Hur kom du in?
Allt han gjorde var att le generat åt henne.
- Dörrarna gick inte att öppna, så jag fick ta mig in genom ett fönster på
nedervåningen. Jag, ehm… han tvekar. Jag var orolig för dig. Vem Alec än
22
var… det kändes inte rätt att låta dig träffa honom ensam, med tanke på hur
brevet var formulerat menar jag. Träffas efter det mörknat och sådana
saker… och vad är detta för ställe egentligen?
- Melina klarar sig nog bra själv, hördes Alecs röst i en sträng ton som
Melina aldrig hört honom tala i tidigare.
Sekunden senare flämtar Robert till av överraskning då han får syn på
Alec.
- Du ska se, det är inte så svårt att dö som man kan tro, sa Alec med ett
plötsligt och galet flin på sina blått lysande läppar.
Den mest obehagliga känsla kröp uppför Melinas ryggrad. Svek. Han
tänkte döda henne trots att han lovat motsatsen.
För sent uppfattade hon att Robert rusat mot Alec, troligen med meningen
att skada honom, men hon visste att spöken kunde variera sin styra efter
tycke, med andra ord att Robert var chanslös.
Innan Robert hunnit reagera hade Alec redan kastat honom upp mot tavlan
så att hans bakhuvud slog i väggen. Melina stod paralyserad några sekunder
då hon såg hur Robert föll ihop på golvet, medvetslös. Hon kände
tårarna tränga fram, hur mycket hon än ville hålla tillbaka dem. Det fanns
inget annat än att gråta. Som med ett ryck i alla existerande muskler tog hon
ett rejält språng mot dörren. Men Alec hade sett vart hon var på väg och fällde
henne genom att sparka mot hennes högra smalben. Handlöst föll hon till
golvet och landade på vänster axel med ett gällt skri.
Utan sin självbehärskning gav han henne en kraftig lavett som fick henne
att yrt falla ihop. Hon hade lett den där ”Robert Richards” till skolan. Han
var ursinnig! Men så lugnade han sig. Han såg vad han gjort. Melina hade
troligen en hjärnskakning på grund av honom. Beredd att ställa allting till
rätta lämnade han rummet utan ett ord.
Huvudet bultade ännu. Tårarna hade tagit slut nu. Hon hade redan gråtit
för allt som fanns att gråta för. Där satt hon på golvet. Det var omöjligt att
stödja på höger ben och vänster axel hade fått sig en rejäl törn. Ljudet av ett
tungt metalliskt föremål som släpade emot trägolvet ekade i tystnaden.
Förskräckt vände hon sig om för att skåda någonting hon helst hade sluppit
se. Ett enormt svärd. Ett tvåhandssvärd, ovanligt stort dock! Var hade han fått
tag på det? Alec log halvhjärtat då han fick syn på hennes blick.
- Visst är det fint. Det tillhör magister Ros. Han har det på sitt kontor. För
att minnas sitt liv. Man undrar ju vad för liv han kan ha haft.
Alec lät sin blick vandra nerför den vassa eggen. Trots mörkret var det
enorma svärdet så blankt att det lilla månljus som lyckats leta sig in reflek-
23