Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

More documents

Recommendations

Info

på sig själv. Ärlighet mot sig själv är fett underskattat. Satans meningslöst att bara ha en sinnesstämning, särskilt om allt blir fel och falskt och bittert och deppigt. Alla glorifierar känslan av att må bra, men jag undrar om det är så mycket att hänga i julgranen ändå. En fråga: Blir det bättre? Jag undrar om det går att få hjälp. Jag undrar hur man annars kan förväntas orka med. Tillbaka till det deprimerande tänkandet; vad få det är som tar livet av sig i vårt Sverige. Jag är alltid normen. Normal, normal normal. Om jag mår såhär måste halva mänskligheten må sämre... och hur mycket sämre kan man må och fortfarande härda ut? Det här är ohållbart. Ibland känner jag bara för att utbrista: “okej, jag är deprimerad,” bara för att ha ett namn på vad det här handlar om. Men mina problem är ju så små så små. Petitesser. En bit kaka. Tänk på barnen i Afrika. Just därför är det så svårt att ta tag i det! Jag har känt hatet mot dig komma krypande i en hel vecka. Jag förvarnade dig, men det hjälpte inte. Hittills har det känts orättfärdigat, som om du inte gjort något dumt alls. Nu börjar din djävla velighet få fäste i tankegångarna. Nu känner jag att det är rätt åt dig, efter en vecka är det för sent att ordna allting, varför gjorde du ingeting när jag sa det? Varför ansträngde du dig inte, inte ens lite, för att hejda de här känslorna för jag vill ju inte hata dig, lika lite som jag vill hata mig själv, och hade du visat minsta lilla välvilja hade det varit min bromsmedicin. Det vill jag iallafall inbilla mig. Och aldrig är det för sent, aldrig aldrig aldrig, för jag har hatat dig så många gånger, och jag har älskat dig så många många fler gånger. Men det är för sent för den här gången, för sent tills någon av oss tar tag i det och ordnar allting. Ännu en gång bestämmer jag mig för att det måste bli du. Och ännu en gång kommer det att bli jag. Det finns inte plats nog, det finns inte rymd nog, jag kan inte andas, det spänner över bröstet, jag kan inte andas. Kroppen är tung, kroppen vill stanna men själen vill flyga. Själen vill missa marken. Själen kommer aldrig att missa marken, själen kommer att dö, själen kommer att dö själen kommer att dö själen kommer att dö själenkommerattdösjälenkommerattdö dö dö dö dö dö dö dö dö döden döden dö, som i en gammal historia av en gammal gammal man som är lika nära döden som jag är nu. 204 “Du är ju helt otrolig, tösunge!” Jag har alltid fått uppfattningen om att jag skulle vara bättre än alla andra, bättre än mina jämnåriga. Jag var alltid den smarta, den talangfyllda, den upphöjda. Ibland känns det som att det jag kände i sexan är vad alla andra skulle kalla kärlek, som om alla andra är inlåsta i samma känslobubbla som jag var då. Som om jag upplevt mer än mina vänner. Det är inte konstigt att jag uppfattas som arrogant och överlägsen. Jag är fruktansvärt arrogant. Det är en av mina egenskaper. Utan arrogans skulle jag aldrig skriva det här, och utan min överlägsenhet skulle du aldrig få läsa det här. Nu har jag väntat i flera timmar på att något skall hända. Den emotionella baksmällan gör mig illamående. Jag fattar verkligen ingenting. Jag vet inte vem jag är, vad jag sysslar med och om det i så fall gör mig glad. Jag tror att det är jobbigt. Gud, vad fan är det som händer egentligen?! “Vill du gifta dig med mig?” Varför ramlar vissa ned i ett hål av sorg? Alla hanterar det där olika. Med “det där” menar jag det mörka, det hemska, negativa, fruktansvärda. Det alla människor får vid födseln, det som följer med det goda som ett oundvikligt tillbehör. Ibland är det en våg som väger jämt, ibland väger det goda över, och ibland blir det till en skugga som bara maler och maler. Vissa har mer än andra, men det spelar egentligen mindre roll. Det är hur man hanterar det som är det viktiga. Alla människor upplever tragedier. Anhöriga som dör. Eller så har man inga anhöriga och dö är det en tragedi i sig? Ensamheten är vedervärdig. Man tror att man slutar vara ensam när man har vänner, familj och käresta. Jag trodde att livet skulle bli perfekt. Idioti. Det blev ännu värre; har man det bra ytligt sett och fortfarande är ledsen och ensam vet man inte vad man skall göra för att det ska sluta. Man blir hopplöst deprimerad. Det verkar som om ingenting kan hjälpa en, inget i hela världen. Och hittills har jag inte känt en person på djupet och klassat den som lycklig. De säger att alla hinder ligger inom mig själv. Det får mig att vilja skrika åt alla andra “men alla hinder finns inom dig, så sluta hindra mig!”. döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden 205
döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden... Jag har aldrig tänkt mycket på döden. Jag har aldrig tänkt mycket på döden. Jag har aldrig tänkt så mycket på döden, men eftersom alla andra gör det hela tiden måste det finnas en poäng med det som jag inte förstår. 206 Golvmoppen af Ninni Svensson, Sverige Ännu en dag i helvetet. Vaktmästaren låste upp dörren till skolan. Fan, någon hade spolat ned hela rullar med papper i toaletten. Igen. Resultatet syntes tydligt utanför dörren. Vattnet hade bildat en mindre flod som nu välde fram över tröskeln. Denne någon som inte var till annat än besvär för honom. Med en suck vadade han igenom vätan för att reda upp ännu en översvämning. En timme senare kom en grinig och blöt vaktmästare i övre medelåldern ut från en toalett på en högstadieskola i mitten av Sverige. Han hann inte ta mer än tre steg innan en dam som inte hade långt kvar till pensionen, kom gående med mycket bestämda steg mot honom. Inom sig drog vaktmästaren en djup suck. Det här skulle inte bli trevligt. - Är du medveten om att jag nästan krockade imorse? Du måste klippa buskarna! De växter faktiskt så vilt så att man inte ser någonting! Tänk om jag hade kört över en människa?! Hemkunskaps-Inger var mycket upprörd. Hon var till och med så upprörd att några gråa hårslingor hade lossnat från den hårt åtdragna knuten. - Lyssnar du ens på vad jag säger? Vaktmästaren suckade. Det här var inte första gången som hemkunskaps- Inger skällde ut honom. Om det inte var för buskar som växte bortanför hans kontroll så var det för hundar och katter som uträttade sina behov i lågstadiets <strong>sand</strong>lådor. Vad han skulle kunna göra åt det kunde han inte förstå. - Såja. Nu är det nog bäst att vi lugnar ner oss lite... - Lugna ner mig?? Jag kunde ha dödat någon! Vaktmästaren hade lust att skrika åt henne att hålla käften men insåg ganska så snabbt att inte ens en bastuba skulle få tyst på henne. - Dödat! Förstår du hur allvarligt det är? - Men snälla Inger. Det är ju bara några buskar… Efter att ha fått lyssna på en lång föreläsning om hur många som dött i krockar orsakade av buskar bestämde sig vaktmästaren för att klippa buskarna, och det endast för att få tyst på Inger. Efter den alldeles för korta lunchen var han redo för eftermiddagens pröv- 207
Page 1 and 2:
De 35 noveller i denne bog har det
Page 3 and 4:
ORD I SAND 35 noveller skrevet af s
Page 5 and 6:
Sukkerdød af Tone Gjesdal Bjørnda
Page 7 and 8:
”Og hva så?” ”Kan jeg få? K
Page 9 and 10:
Steen var hjemme sent på eftermidd
Page 11 and 12:
manliga rösten i salen. Hon nickad
Page 13 and 14:
- Flåt… hasplade han ur sig då
Page 15 and 16:
Spindelvev i vinduskarmen af Heidi
Page 17 and 18:
melsk, alle tanker om det vonde som
Page 19 and 20:
org for mere end 600 år siden. Ja,
Page 21 and 22:
hendes far inviterede det meste af
Page 23 and 24:
Jag är en skam för människosläk
Page 25 and 26:
för att lämna henne ifred. ”Vi
Page 27 and 28:
Hun gikk rundt svingen og opp på h
Page 29 and 30:
del af en klike. Sarah startede i m
Page 31 and 32:
De falne af Anders Nordli Knudsen,
Page 33 and 34:
vi først snakker om det, så var j
Page 35 and 36:
Det nøgne skrig fra skoleklokken f
Page 37 and 38:
Isklumpen af Lisa Jagemark, Sverige
Page 39 and 40:
en av sina fiender. Hon drog efter
Page 41 and 42:
som ham, likevel kunne han ikke se
Page 43 and 44:
heller inte den som gav upp så lä
Page 45 and 46:
Det perfekte menneske af Kim Stig A
Page 47 and 48:
aldrig rigtigt sagt mig noget, men
Page 49 and 50:
ekymret bestemor. Han måtte ringe
Page 51 and 52:
men sikkert rant ut av ham, og han
Page 53 and 54: are på hovedet. Tom fumlede så me
Page 55 and 56: ”Jeg synes, han ser sød ud,” r
Page 57 and 58: ”Jeg tænkte, at vi kunne synge
Page 59 and 60: ”Gjør vel ikke det,” sa han me
Page 61 and 62: Insomnia af Kim Brander Lund, Sveri
Page 63 and 64: mycket som förtjänade stryk efter
Page 65 and 66: også løftes opp. Hun ser rett i
Page 67 and 68: Selvbiografi af Maja Damgaard Chris
Page 69 and 70: de vals igennem mig. Jeg følte mig
Page 71 and 72: ”Tor påstår att han är starkar
Page 73 and 74: svullna ögon efter timmar av sörj
Page 75 and 76: Bellas rum. Varsamt vecklade han up
Page 77 and 78: ten, hvor de tillot seg å være us
Page 79 and 80: henne med en ny styrke som vokste s
Page 81 and 82: doren utanför gäspade det och str
Page 83 and 84: Guttegreier af Emilie Brunsgård Ek
Page 85 and 86: Jack la en hånd om munnen hennes.
Page 87 and 88: sin mørke jakke. Det passede slet
Page 89 and 90: de smil og blikke. De bærer også
Page 91 and 92: fenomen? Det kunde också vara ett
Page 93 and 94: så om jag räknat allting rätt, s
Page 95 and 96: mer manndige trekk som for eksempel
Page 97 and 98: Vampyrens tåre af Thomas Bybjerg B
Page 99 and 100: Hun åbnede pungen ”Tag den sedde
Page 101 and 102: om at kunne snakke med et andet men
Page 103: söker i all desperation skapa abso
Page 107 and 108: Inger och bakom henne skymtade rekt
Page 109 and 110: Hendene fingret febrilsk med en sva
Page 111 and 112: Vid Sjömagasinet såg jag anlednin
Page 113: Clairvoyante Struds ret. Det ville
show all

Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?