Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

Vi fortsætter, og adrenalinen pumper snart rundt. Vi drejer skarpt, og jeg kan
nu se en gul dør for enden af gangen. ”Exit” lyser med store bogstaver. Det
er døren til livet. Vi stopper op, og inden jeg når at tage en eneste indånding,
hiver jeg døren op. Kigger en gang over skulderen. Er klar over, at Stump
skal følge mig, for at jeg kan blive opløst. Springer alligevel ud i det sorte
intet. Bag mig har jeg Døden Tamastiriel lige i hælene.
- Hun er ved at vågne!
De råber, og straks bliver jeg overdynget med slanger og iltmaske. Min krop
føles fuldstændig smadret, jeg har lyst til at skrige. Men også til at le. Jeg ved
præcis, hvor jeg er. Han sidder på en kasse i hjørnet af ambulancen. Øjnene
er som sædvanlig triste. Jeg ved ikke, hvad der nu sker med sådan en som
ham. Han er ikke levende og ikke død. Kan nok ikke vende tilbage. Kan kun
ses af mig, fordi min død stadig er nær. Altså bare i fortiden. Jeg smiler. Han
mumler, og det når mig gennem alt postyret
- Nu må jeg vel nøjes med at bringe frokosten rundt.
Han forsøger sig med et kækt smil. Det bliver en grimasse.
- Jamen hvorfor ... hvorfor hjalp du mig?
På en sær måde hører han også mig.
- Døden er måske alligevel ikke lige mig …
176
Techno-tunnelbanan
af John Kristiansson, Sverige
Han gick med tunga steg över den sjaskiga tunnelbaneperrongen som om
hans fötter var gjorda av bly. Hans ansikte var urblekt och dåsigt eftersom
han i skolrushen inte hunnit äta varken frukost eller borsta tänderna. Han
hade till och med glömt att ta på sig strumporna, men det var inte det som
bekymrade Joel Gustafsson, 16 år, från Stockholm allra mest. Han hade inte
fått en blund på fyra nätter och det gjorde honom inte bara trött utan också
extremt vresig. Att bli ständigt påmind av en galen morsa, som såg ut som
ett impulsivt vulkanutbrott, att städa sitt rum gjorde inte saken bättre. Detta
gjorde att han ofta slumrade till på lektionerna i skolan, med huvudet ner i
boken och dräglet rinnandes ner på pappret. Likt en sengångare som försökte
klättra åt fel håll i en rulltrappa kom han ingen vart där han gick med sina
slitna skor i tunnelbanan. Folk gav honom snabba men frågande blickar, kliade
sig försiktigt på sina näsor och låtsades sedan som om de aldrig tittat på
honom över huvud taget. De trodde säkert att han var en packad tonåring
som festat hela natten lång. Det kändes som om han var osynlig för allt och
alla.
Plötsligt märkte han ett ljust sken blinka mot sin högra ansiktsdel. Han vände
sig åt ljusets håll, nyfiken på om han hade sett rätt eller om det bara varit ren
inbillning. Allt han såg var den trista, tråkiga murväggen. Joel ryckte på
axlarna och suckade. Precis när han skulle vända sig om för att börja gå
flammade en ny ljusblinkning fram ur murväggens inre. Han hyggade tillbaka,
en aning förskräckt. Sedan kom en till, och en till... nu växte nyfikenheten
hos Joel alltmer, medan rädslan löstes upp likt kaffesump i vatten. Det
började bli riktigt intressant, men varför var det ingen som undrade vad han
höll på med? De kanske trodde att han var en förrymd mentalsjukhuspatient
som fått en överdos av morfin. Lite diskret tågade han närmare muren och
ställde sig precis någon decimeter framför teglet. Bombsäker på att ingen såg
honom sträckte han fram sin hand mot murväggen - och fingrarna gled in,
precis som han trodde. Häftigt. Tänk om det var ett sånt där science-fiction-
177