Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

kring som en apa.
Efter att hon satt på musiken kom Joel på vad han skulle fråga. Han vände
blicken mot Tugg.
”Hur länge har ni varit här?”
”Jag och Mazuiko har varit här längst. Venus kom för 50 år sedan.”
”Men hur kan ni vara så unga? Ni borde ju vara typ... jättegamla!”
Tugg ryckte på axlarna.
”Ingen aning. Men det spelar ingen roll, för här finns allt vi behöver för
att överleva och må bra. Bra mat och bra musik - det är höjden av lycka det!”
En knapp sekund efter studsade Venus in i tunnelbanan.
”Venus!” Hojtade Tugg. ”Du kom precis lägligt!” Han vände sig mot
Mazuiko,”Mazuiko, kom så går vi till kontrollrummet! Jippi! Äntligen kan
vi testa det nya drivsystemet!”
Professor Tugg och Mazuiko rusade vilt genom tåget som om de befann
sig i extas. Joel blev kvarlämnad med Venus som såg ut att leta efter något.
”Aha, där är den,” sa hon. ”Varför flyttar Tugg den alltid?”
Hon tryckte in en knapp, och några hundradelar efter ploppade det upp
röda säten i mitten av tåget.
”Så det fanns stolar?” utbrast Joel förvånat.
”Ja, så klart,” suckade Venus och sjönk ner i ett av sätena. ”De där två
jubelpuckona säger massa saker som inte är sant.”
”Vad då?” frågade Joel och satte sig i sätet framför henne.
”Ja, som att det alltid är roligt till exempel.”
”Är det inte det då?”
”Nä. De två är ju så lyckliga tillsammans, medan jag är alldeles ensam.”
De hann inte prata mer, för i nästa sekund hördes ett robust dån tätt åtfoljt
av ett långsamt gnissel. Mazuiko och Tugg var tillbaka från kontrollrummet
och tåget hade startats. De hoppade över sätena och tog varsin plats bredvid
Joel och Venus.
”Nu ska du få se på fart, Joel!” sa Professor Tugg och log sitt allra bredaste
leende. ”Håll i dig!”
BOOM!
Tunnelbanan sköts igång likt en kanonkula. Med eld i baken kunde man
riktigt känna hur hjulen blixtrade till av storm och vrede och sedan förvandlades
till ren energi. Joel trycktes bakåt i sätet av det enorma trycket, medan
Tugg och Mazuiko bara satt och stojade av skratt.
”Tjohoo!” sa Mazuiko. ”Vilken fart! Vilken action!”
Venus lade märke till hur Joel satt och skakade av turbulensen.
180
”Det lättar upp snart,” sa hon med lugn röst.
Joel gav ett stelt okej till svar. Och mycket riktigt - en minut senare slutade
det att vibrera, och man kunde sitta vanligt och se murväggarna svischa
förbi utan något som helst obehag. Det kändes ungefär som att fara med ljusets
hastighet, fast på ett väldigt tryggt och skyddat sätt. Då kom Joel på
något viktigt.
”Hur länge är teleportören öppen?
”I tolv timmar vart 25:e år,” svarade Mazuiko. ”Så nu är vi de fyra lyckligaste
individerna på jorden. Varför frågar du?”
”Tja, jag ska ju tillbaka sedan, eller hur...?”
Professor Tugg och Mazuiko fick ögon stora som tennisbollar.
”Ska du inte stanna kvar!?” utbrast Tugg med gapande mun. ”Ska du sticka
ifrån detta underbara paradis där du kan få allt du någonsin önskat gratis...?”
Joel visste inte vad han skulle säga. Visst var det fint och så där, men inte
så fint att han skulle vilja stanna i all evighet.
”Öh, jag menar... jag tror inte jag skulle vilja leva för evigt.”
Mazuiko och Tugg utbytte frågande blickar.
”Okej...” sade Tugg med en aning besvikelse i rösten. ”Om du har bestämt
dig så, javisst, det är ditt beslut. Vi åker tillbaka.”
BOOM!
Det var som om själva Neptunus fått för sig att dra ur proppen i havet.
Tunnelbanetåget hade gått från 300 000 km/s till 0 km/h på en sekund, och
då kan inte ens det bästa säkerhetsbälte hålla emot. Som tur var hade
Professor Tugg (i fall något skulle gå snett) byggt in supermadrasserade
väggmattor i tåget, så alla fyra landade mjukt utan några som helst brutna
ben eller armar. De reste sig upp, en aning omskakade men fortfarande vid
liv.
”Var detta meningen?” frågade Joel och kollade ifall nacken var bruten.
”Verkligen inte!” skrek Tugg förargat. ”Det måste vara nåt fel i det nya
drivsystemet. Kom så går vi och kollar upp det!”
De trädde in i ett stort kontrollrum i den främre delen av tåget. Överallt
var det knappar, monitorer, spakar och sladdar. Tugg letade förtvivlat efter
sprucka kablar och lösa skruvar. Efter två minuter gav han ifrån sig ett skrik.
”Neej! En skruv är borta! Den viktigaste och mest ovanliga av dem alla!”
”Vad händer med mig då?” frågade Joel, fastän han misstänkte vad han
skulle få för svar, med tanke på att han sett den där skruven på perrongen.
”Tja,” började Tugg. ”Hittills har teleportören varit öppen i nio timmar...
181