Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

så om jag räknat allting rätt, så har du cirka tre timmar på dig att hinna tillbaka
innan den stängs. Vilket är helt omöjligt, med tanke på att vi befinner
oss en parsek från perrongen.”
Det snurrade runt i huvudet på Joel. Nu stod allt klart. Han skulle bli fast
i denna parallellvärlden i 25 år, och när han kom hem skulle alla hans kompisar
vara runt trettio, medan han fortfarande såg ut som en sextonåring. All
hans chans till en utbildning skulle vara långt borta, och det där med arbete
kunde han bara glömma och spola ner i toaletten. Tystnaden bland de fyra var
nu total.
”Det finns en chans,” sa Venus med skarp röst.
Allas blickar vändes mot henne.
”Vad menar du?” sa Mazuiko. ”Du kan inte mena...”
”Jo, det menar jag,” avbröt Venus. ”Jag ensam kan flyga upp Joel med
ryggraketen.”
”Det är vansinne,” sa Tugg. ”Du kan dö, och Joel likaså. Det bästa vore
om vi alla stannar här och håller oss lugna medan jag kopplar av drivsystemet.”
”Det tar mer än sex timmar, och då är Joels enda chans att komma tillbaka
borta. Vad säger du om saken, Joel?”
Joel tänkte för sig själv igen. Om det var hans enda chans, så borde han
ta den. Hellre dö än att leva för alltid. Han samlade sig, och sa:
”Visst, kör till. Vi gör det.”
Dö eller leva. Dö eller leva. Det var allt som rörde sig i Joels huvud. Efter
att Venus knäppt fast ryggraketen på sin rygg bad hon honom hoppa upp på
sina axlar.
”Är du redo?” frågade hon.
”Ja,” svarade Joel en smula pirrig.
”Bra, för nu blir det åka av!”
Det blev startskottet för turen. Det hördes tusentals knallar som exploderade
fram likt nyårsfyrverki på natthimlen. Venus med Joel på sina axlar
kastades fram snabbare än ljusets hastighet. Joels ansikte pressades isär, och
det kändes precis som om ögonen skulle glida in och fastna i hjärnan.
Tunneln och tågrälsen syntes knappt i den otroliga fart som de flög i. Farten
ökade och ökade. Precis när Joel var säker på att hårstråna skulle flyga av
från skallen sänktes farten, och vid horisonten kunde han se en öppning till
vänster - perrongen.
Elegant saktade Venus in med ryggraketen och gjorde en perfekt landing
på det hårda betonggolvet.
182
”Avstigning för samtliga passagerare,” sa hon skämtsamt. ”Tack för att ni
flög med Venus Airlines och ha en fortsatt trevlig resa.”
Joel skrattade och hoppade ner på betongen. Han kastade en blick mot
väggen han kommit ut från innan. Den lyste svagt och syntes knappt, men
den lyste åtminstone.
”Då var det dags.”
”Tack för att du hjälpte mig,” sa Joel. ”Det var... väldigt modigt.”
”Inget att tala om,” sa hon blygt. ”Allt var ju Tuggs fel, så någon vettig
person var ju tvungen att rycka in.”
”Allvarligt. Det var det snällaste som en person någonsin gjort för mig.
Du kunde ju ha dött, och jag med. Men det gjorde vi inte, för du klarade av
det.”
Venus log. De tittade på varandra i några sekunder, och sedan ner i marken.
”Vet du,” sa hon. ”Du borde skynda dig innan den stängs.”
Joel nickade. Han vände sig mot ljuset och började gå, men stannade
plötsligt upp.
”Följ med mig.”
Deras blickar möttes igen, och Venus tittade sig frågande omkring.
”Tja, jag vet inte...”
”Kom igen! Jag vet att du är avundsjuk på Tugg och Mazuiko för att de
har det så bra ihop! Följ med mig till den verkliga världen så kan du börja
ett nytt liv och ta igen allt du missat!”
Venus funderade medan sekunderna löpte förbi. Sedan tittade hon rätt in
i Joels ögon och log.
”Visst, kör till. Vi gör det.”
De tog varann i hand och sprang in mot ljusskenet. Återigen fick de båda
uppleva att simma i den sammanhäftande pastan som slingrade sig likt klister
runt deras kroppar. Det blev kyligare och frostigare för varje sekund.
Venus tyckte sig känna något annat sprida sig i kroppen. Sedan, som ett skott
under vattnet tuppade båda två av.
När Joel vaknade var han på södra tunnelbaneperrongen i Stockholm. Det
var mitt i natten och därför fanns där nästan inget folk. Han tittade åt sidan
och fick se något som gjorde att han skrek - en död gamling. En rynkig och
stinkade tant iklädd något slitet som liknade Venus kläder...
183