Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

så fast besluten att ta sig upp hade hon nog inte klarat det. När hon äntligen
nådde toppen var hennes klänning smutsig, och sönderriven på sina ställen,
och håret som Nanna så omsorgsfullt hade kammat och bundit ett sidenband
om hängde nu i rufsiga och toviga testar runt barnets runda ansikte. Trots det
var hon mycket nöjd med sig själv och hon satte sig grensle på grenen med
ryggen mot trädets stam.
Vinden uppe i lövsalen var kylig och flickan önskade snart att hon tagit
med sig en varm kofta, men hon ville inte riskera att bli upptäckt genom att
gå tillbaka till huset för att hämta en; med all sannolikhet hade folk börjat
leta efter henne nu. Istället sträckte hon sig efter korgen med mat och packade
upp lite. Omsorgsfullt lade hon fram en liten duk och på den dukade
hon upp de få godbitar hon lyckats få med sig.
Hon åt lite av det, men de nybakta bullarna hade blivit kalla och kakorna
var mycket torrare och tråkigare än hon mindes dem. De gjorde henne bara
törstig och hon önskade att hon kommit på ett sätt att ta med sig lite te upp
i trädet. På det hela taget var det en hemsk utflykt och flickans hjärta sjönk
i besvikelse då hon insåg att det lilla äventyret varken hade varit särskilt
roligt eller fört henne närmare den mor som hon saknade så.
Just då hon bestämt sig för att gå tillbaka till huset lystes den grådaskiga
himlen upp för ett ögonblick och strax därefter hördes det muller som flickan
hade kommit att älska så mycket; det var ett åskväder på gång. Eftersom
barnet aldrig fått beskåda något sådant från en så bra plats förut bestämde
hon sig för att stanna ytterligare en stund.
Strax därefter började stora regndroppar falla, men ingen av dem lyckades
tränga igenom lövtaket. Darrande av spänning kravlade flickan längre ut
på grenen som nu hade börjat svaja en aning i den tilltagande vinden.
Blixtarna kom tätare och tätare och intervallen mellan blixt och muller blev
kortare och kortare.
Så verkade det plötsligt som om tiden fastnat i géle och det som sedan
hände gick så långsamt att flickan varken då eller senare förstod varför hon
inte hann reagera. Blixten sicksackade över himlen i riktning mot trädet likt
en orm och hon kände hur håret reste sig på hennes huvud då åskviggen träffade
trädens konung. Smällen kom omedelbart efter och var så skarp att flickan
trodde hennes öron skulle sprängas.
Ljungelden borrade sig djupare in i trädet och flickan tyckte sig se hur det
klövs på mitten, millimeter för millimeter nästan hela vägen ner till roten.
Hon kände som i en dröm hur hon trycktes bort, ut i luften, och sedan hur
hon föll, flög, handlöst, nedåt.
160
Mörkret var tryckande, det pressade sin närvaro på det lilla sällskapet i rummet
och hotade att kväva de små ljusen som stod tända här och var. Luften
var varm och kvav för fönstret hade inte varit öppet på länge och den lilla
grupp människor som vakat i rummet sedan solnedgången hade för länge
sedan förbrukat den lilla friska luft där funnits.
I en säng vid ena väggen låg en ung kvinna. Det enda som syntes av
henne var ansiktet, blekt och så magert att ögon och öron var det enda som
antydde att det inte var en dödskalle. Då och då stockade sig andningen i
hennes hals och hon rosslade till och hostade.
Samlade runt sängen stod en man med svart hår och långa polisonger, två
kvinnor som båda såg ut som om de tillhörde tjänstestaben, samt en liten
brunblond flicka som knappt kunde ha fyllt sex år. De verkade vänta på
någonting och den lilla flickan höll sjuklingen i handen.
Plötsligt öppnade kvinnan sina ögon som hade samma brungrå färg som
den lillas och de såg varandra djupt i ögonen. Kvinnan öppnade sin mun som
om hon ville säga någonting, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Hon
drog ett djupt andetag ocha ansträngde sig till det yttersta.
”Älskade.” Ordet var inte mer än en viskning, men alla hörde klart och
tydligt vad hon sa. ”Älskade.” Det här gången var ordet mer som en suck,
och efter den andades kvinnan inte mer.
Barnets ögon blev stora av undran och misstro, som om hon inte ville fatta
vad det var som hänt.
”Mor?”
Elektriciteten i luften var så tjock att man nästan kunde ta på den. Blixtarna
lyste upp himlen i korta intervaller, men annars var det becksvart. Flickan låg
i det våta gräset under en kluven ek med armarna och benen spretande och
håret utslaget som en gloria runt huvudet. Regndropparna hade för länge
sedan blött ner henne inpå bara skinnet; samma droppar som släckt elden i
trädet i samma stund som den bröt ut.
Skuggmänniskor lämnade den suddiga klump som utgjorde herrgården
och började springa i riktning mot eken. Då de kom fram skulle de se flickan
som låg där och deras hjärtan skulle nästan stanna tills de upptäckt att
hennes inte gjort det. Så småningom skulle hon vakna och i den stund hon
fick se den kluvna eken återuppleva blixtens ögonblick. Hon skulle se sig
själv träffas, brännas, utplånas. Hon skulle inse det som många inte inser
under en livstid och i den stunden skulle hennes gamla liv dö och ett nytt ta
sin början.
161