Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

manliga rösten i salen.
Hon nickade, oförmögen att möta någon blick, eftersom där inte fanns
någon att möta.
Rullgardinen närmast tavlan drogs ner med en obehaglig skräll. Nästa
rullgardin likaså, och nästa, och nästa. Rummet var närapå svart, om det inte
varit för den lilla ljusstrimma som gled genom ett hål i tredje rullgardinen,
medvetet anpassad att sprida ljus över just Melina Samsons bänk.
Nu när mörkret lagt sig var det som Melina såg med nya ögon. Hela rummet
verkade självlysande av de silverblå transparanta varelser som satt precis
så som elever och lärare skulle ha suttit. Nu var det ju som så, att de satt
som elever vid sina bänkar eftersom det var elever. Läraren, eller magister
Ros, var på väg upp till sin kateder. Då han gick genom Melinas lilla ljus var
det inte han som kastade skugga, utan ljuset som skuggade honom. Precis så
som vilket ljus som helst gjorde med spöken.
- Som jag sa innan fröken Samson avbröt vår engelsklektion ska vi i dag…
Melina hade redan stängt ute honom. Han gick bara igenom vad nästa
uppgift var, men gjorde man det inte på lektionen fick man ändå göra den
färdig hemma. Under den tiden kunde hon fråga Alec vad det handlade om.
Hon sneglade åt bänken på hennes vänstra sida och mötte blicken hos det
väldigt snygga tonårsspöke som satt där och hon rodnade. Sen tänkte hon.
Kanske hon bara tyckte att han var snygg för att han var det enda spöket som
ville umgås med henne? För att han var kär i henne? Nej, bestämde hon sig
för. Han kunde definitivt beskrivas som snygg, trots att han var död.
- Vad sa Ros då? frågade Alec då Melina kom ut på taket. De brukade alltid
spendera sina raster där uppe. Kanske för att det var lugnt, eller för att de
slapp alla andra spöken. Hur som helst var det en fin utsikt. Nackdelen var
väl att Alec inte syntes i ljuset. Men Melina hade vant sig vid att stirra rakt
ut i luften eller beundra utsikten under tiden som de talade.
- Han sa att han var besviken på mig och att om jag blir sen en gång till
blir han tvungen att tala med min mamma, rabblade hon upp för honom.
- Hur hade han tänkt göra det? Jag vet några som klär sig i trenchcoat, hatt
och solbrillor för att kunna behandlas som levande… Men jag kan inte riktigt
föreställa mig överste Ros göra någonting sådant.
Alec lät mycket tveksam under tiden han sa detta. Det var så Melina
numera föreställde sig hans ansiktsuttryck, genom att lyssna till hur han talade.
Hon ställde sig precis på kanten av det platta hustaket, intill det räcke
som en gång hade varit helt.
18
- Han ringer väl antar jag. Det var ju så vi hade det senaste utvecklingssamtalet.
Då kände hon en hand på sin axel. Ett spökes hand! Känsla av kyla svepte
genom kroppen, som en smältande glaciär från toppen av hennes huvud.
Det var inte ofta Alec rörde vid henne, så överraskningen fick henne nästan
att tappa balansen.
- Du är kall Alec, men i stället för att släppa henne tog han ett försiktigt
tag med även sin andra hand om hennes andra axel.
- Förlåt, svarade han. Men Melina, har du någonsin tänkt på det?
Hans röst hördes precis intill hennes öra. Hela hennes kropp spände sig
av kylan han utstrålade och de ovanliga orden han uttalat.
- Vad menar du, tänkt på vad?
- Om det skulle vara bara vi. Du och jag. Jag menar…
Melina avbröt honom med sin hand på hans.
- Alec, jag har ju sagt till dig. Du är jättesnäll och kul att vara med. Men
du är död. Jag har fortfarande ett liv. Har du aldrig sett de där sötsliskiga kärleksfilmerna?
Förhållanden med såna skillnader funkar aldrig!
- Nej, precis, hörde hon honom mumla just innan hon fick en hård knuff
i ryggen!
Melina hade tappat balansen och kanten kom allt närmare. Snart såg hon
med hjärtat i halsgropen rätt ner utmed husväggen.
Hon fångade någonting ljummet i handen! Någonting strävt. Hon såg på
sin hand som lyckats få tag i det rostiga räcket som solen hunnit värma upp
lite. Den kändes osäker, som den skulle kunna falla i bitar när som helst, men
Melina hade inget annat val än att förlita hela sin vikt på den rostiga stången
och dra upp sig själv till balans. På fast underlag föll hon på knä. Hjärtat
bultade hårt som en bullrande grävmaskin i bröstet. Paniken fick henne att
hyperventilera.
- ÄR DU GALEN!? utbrast hon, livrädd.
Hon kunde inte förstå att han just gjort någonting sådant! Han hade varit
nära att döda henne! …han var nära att döda henne.
Chocken kom. Hade hon verkligen varit nära att dö?
- Melina… tvekande fortsatte han. Har du aldrig tänkt på det?
Då förstod hon plötsligt. Tänkt på döden! Velat bli ett spöke. Hon blev
fullkomligt mållös. Alec fortsatte tala, ännu med en osäker röst som att han
inte visste om det var klokt att tala med henne om detta.
- Jag har tänkt i alla fall. Om du blev ett spöke, då skulle vi kunna vara
tillsammans i all evighet! Du vet lektionerna som vi har på eftermiddagarna,
19