Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

svullna ögon efter timmar av sörjande men ändå ingav hon stor respekt. I sin
djupröda aftonklänning såg hon fantastisk ut, säkert femton år yngre ut än
vad hon egentligen var. Hon hälsade artigt och Ruben Larsson grymtade
något tillbaka medan han såg sig om. Till höger fanns en stor soffgrupp och
till vänster ett viktorianskt matbord med tolv stolar - han undrade tyst för sig
själv vad de kunde ha kostat. Han som knappt hade mat på bordet under
svåra tider.
En blond polis, Tone Jensen, stegade fram till honom och informerade
honom om läget: Rudolf Silvergren hade mördats brutalt på sitt kontor i
herrgården kvällen innan. Revolvern hade ännu inte funnits. Den söta polisen
viskade sedan lite lägre till Ruben Larsson:
”Vi har tre personer som saknar alibi. Bella Silvergren, Göran Bäck -
betjänten - och Sivert Hjortkloe - en god vän till Rudolf Silvergren.” Hennes
norska brytning klingade vackert.
Ruben Larsson nickade frånvarande och rätade till slipsen innan han stegade
fram till Bella, som satt avsides i en fåtölj.
”Er make dödades alltså vid niotiden i går kväll? Gjorde ni något speciellt
just då?”
Hon suckade tungt och strök bort en mörk hårlock ifrån ögonen.
”Klockan var fem i nio, det stämmer. Jag läste en bok i vardagsrummet på
övervåningen.”
Ruben Larsson gick sedan runt och frågade de andra misstänkta. Sivert
Hjortkloe satt uttryckslöst i en soffa på tredje våningen. Det var en gänglig,
lång man med grått hår och glasögon. Kanske i sjuttioårsåldern.
”Jag sov när jag plötsligt hörde en skarp knall ifrån Rudolfs kontor. Jag
sprang in och såg honom ligga död på golvet.”
”Ni var alltså den första personen inne i rummet?” frågade Ruben Larsson
skeptiskt.
”Ja, och precis efter kom Bella inspringande. Mordet är inte det enda
märkliga förstår du. I går förmiddag stormade Rudolf Silvergren in på mitt
rum som en vettvilling - ja, jag var på toaletten men han har nyckel. Han lugnade
sedan ner sig och slog sig ner i en fåtölj. Han verkade orolig, men samtidigt
lättad. När Rudolf berättade att han ändrat sitt testamente och gjort mig
till arvtagare blev jag oerhört överraskad. Det var ingen som hörde samtalet
förutom en person - Göran.”
Ruben Larsson nickade och noterade något i ett häfte och tog sedan till
orda. ”Han gjorde dig till arvtagare? Vad är det märkliga i situationen?”
”Du förstår nog inte, herrn. Han gjorde mig inte enbart till arvtagare. Jag
142
är den som kommer ärva hela förmögenheten, herrgården, bilarna, pengarna...allt!
Jag undrar bara varför han ändrade testamentet, men det spelar igen
större roll.” Sedan sken han upp i ett soligt leende och glömde sin väns tragiska
död.
Ruben Larsson såg med avsmak i blicken på honom. Att han bara kunde
glädjas nu, nu när hans bäste vän gått bort? Skamligt, mycket skamligt, tyckte
den bastante privatdetektiven. Han bestämde sig för att så snart som möjligt
kolla upp mannens förflutna. Han kände på sig att den här mannen inte
alltid haft rent mjöl i påsen. Och varför hade Rudolf ändrat testamentet?
Ruben avundades Bella huset med tre våningar, vackra matsalar, trivsamma
vardagsrum och sovrum där sängarna pryddes av sidenöverkast. Han svängde
impulsivt in i Bellas rum, som om en osynlig kraft lockade honom dit.
Fönstren var inramade med röda gardiner och vid ena väggen stod en fabulös
dubbelsäng. Den trumpna detektiven kunde inte motstå frestelsen att
sätta sig ner på den mjuka sidenbädden. Snacka om luxuös, tänkte han.
Bredvid sängen stod en telefon på ett bord. På andra sidan av sängen som en
annan modernitet, en radio. Av en ren händelse fick han syn på ett kuvert
under bordet den stod på. Han tvekade ett ögonblick innan han tog upp det.
Ett brev?
Han skulle just öppna det när Bella ropade på honom:
”Lunch”
Han stoppade kuvertet i fickan.
Resten av dagen passerade utan större problem och snart sänkte sig mörkret
över herrgården och dess frodiga trädgårdar. Stjärnorna tindrade som juveler
på natthimlen. Ruben Larsson satt nu i köket med en rykande kopp te
med Göran Bäck framför sig - en stilig, medelålders man med mörka ögon.
Han var avvisande och kylig och vägrade nästan tala.
”Så ni var alltså i köket när ni hörde skottet brinna av?”
”Det är korrekt.”
”Och sedan rusade ni upp och såg Bella och Sivert stå framför den döde
Rudolf`?”
”Just det.”
”Kände ni Rudolf närmre, eller var han bara din arbetsgivare?”
”Det har ni inte med att göra!” utbrast Göran Bäck. ”Men om ni så gärna
vill veta så var han en god vän till mig.”
Innan Ruben Larsson hann fortsätta utfrågningen lösgjorde sig Bella
143