Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

fenomen? Det kunde också vara ett påkostat dolda kameran-skämt, men det
verkade en smula långsökt för att det skulle låta troligt. Joel kliade sig fundersamt
i nacken. Vad det än var, så var han ivrig att utforska det närmare.
Utan att veta vad som väntade honom kastade han sig framåt och gled in i ett
hav av sammanhäftande pasta. Kylan som slog emot honom kändes som en
kniv i ryggen. Klistret omslöt hela hans kropp, och han tänkte att detta kanske
inte varit en sådan bra idé ändå. Förtvivlat skrek han efter hjälp, men det
kom inga ord ur munnen på honom. Det var som om han hade en munkavel
av is på sig. Joel höll emot allt vad han kunde, men till slut blev det för kallt.
Han tuppade av.
Han väcktes av en skruv som slog emot ett hårt betonggolv. Det hade varit
tyst så länge att det lilla ljudet lät som ett meteroitnedslag. Joel reste sig
kvickt upp från golvet och såg sig omkring. Synen var bländande. Han
befann sig inne på en tom tunnelbaneperrong som otvivelaktigt var unik i sitt
slag. På väggarna var det fullt av färger och mönster som blandades med
färgglada neonstänger och praktfulla stroboljus. Längs takets mittdel sträckte
sig ett regnbågsfärgat rör som delade sig i nyanser av lime, rödviolett, indigo
och brandgult. Det fanns även en obemannad tunnelbana som var minst
lika färgkaotisk som väggarna. Joel kände sig som en bit strössel på en tårta
med fyrverkeripjäser istället för ljus. Efter att ha kommit upp på benen
bestämde han sig för att undersöka tunnelbanan på nära håll. Ingen bygger
sånt här och lämnar det helt tomt. Det var för glatt för att vara så ensamt. Det
borde åtminstone finnas en levande person som vaktade stället, och då kanske
han skulle kunna fråga var han hamnat och varför det var sådan brist på
folk. Han travade lugnt fram och tittade runt. Skruven låg kvar och blänkte i
ett hörn.
”Hallå?” sa han med hes röst.
Ingen svarade. Joel harklade sig och sa med lite skarpare röst:
”Hallå?”
BOOM!
Han flög bakåt in i väggen och sjönk ner på betonggolvet. Det var rök
överallt, och Joel klämde fram en låg hostning. Ut ur röken skuttade tre figurer
med lustiga kläder. Det såg ut att vara en kille och två tjejer, kanske ett
eller två år äldre än han själv. Han gnuggade sig i ögonen för att se om han
inbillade sig på riktigt. De var fortfarande kvar, då var det alltså inte en
hägring. Killen, som såg ut att vara ledaren av de tre hade blått hår som pekade
upp på sidorna likt två antenner. På kroppen bar han en gul t-shirt och en
178
rosa väst med inslag av vita strömmar, och undertill hade han neonorangea
byxor som tonade över i en bubbelgrön färg. De giganska solglasögon gjorde
att han kunde jämföras med en storvuxen fluga. Killen gick fram mot
Joel, böjde sig ner och sa:
”Välkommen till Techno-tunnelbanan.”
Joel rynkade pannan.
”Techno-tunnelbanan?”
”Det stämmer, så heter vårat gille”, svarade killen och log. ”Det är första
gången vi får besök på 25 år, så din närvaro är väldigt speciell. Professor
Tugg var namnet, men kalla mig bara Tugg. Det är enklast så, eller hur?”
”Öh, visst.”
Hade Joel hört rätt? Sa han att de inte fått besök på 25 år? Hur sjutton kan
de då bara vara några år äldre än han? Det lät helt uppåt väggarna fel.
Professor Tugg hjälpte Joel upp. Då presenterade sig de två tjejerna.
”Mazuiko Jacksson är jag!” sa den första glatt och skakade Joels hand
med turbofart.
”Venus Månblomma”, sa den andra och gav Joel en trött vinkning.
Mazuiko såg ut som Pippi Långstrump, i alla fall klädesmässigt. Hennes
hår var lila, spretigt och gick ner till axlarna, och hon hade en bandana knuten
runt huvudet. Venus däremot hade två stora tofsar som såg ut som bowlingkäglor,
ovan ett rosa linne och undertill ett par megentafärgade byxor
med tillhörande kjol. Alla tre smälte verkligen ihop med tunnelbanemiljön.
”Trevligt att råkas, jag heter Joel Gustafsson,” sa Joel.
”Kul namn,” fnissade Mazuiko.
”Ska du med på en tur i tunnelbanan, eller?” sa Tugg förhoppningsfullt
och klappade med händerna. ”Jag har nyligen istallerat ett nytt drivsystem så
att tåget går dubbelt så snabbt!”
Joel tänkte för sig själv en liten stund. Dessa människor, vilka de än var,
verkade på nåt sätt vara fast i denna ytterst märkliga parallellvärld. Deras
ensamhet var ett bittert faktum. Det vore inte rätt att sticka ifrån dem redan
nu. Joel svarade:
”Javisst, okej, gärna. En liten tur då.”
Mazuiko och Tugg följde Joel in i det regnbågsfärgade tåget, medan
Venus gick på toaletten. Joel blev först förvånad när han såg att det inte fanns
några sittplatser. Däremot hängde det högtalare och lysrör överallt.
”Var ska man sitta då?” frågade han.
Mazuiko och Tugg gav ifrån sig två lustiga skratt.
”Man sitter inte, man dansar!” tjoade Mazuiko och började skutta om-
179