Ord i sand.pdf - Brønderslev Forfatterskole

doren utanför gäspade det och sträckte på sig. Flickebarnet kunde höra hur
det rörde på sig, hur dess klor skrapade mot golvet då det prövande sträckte
på dem. Bara dess andetag var så enorma att de fick gardinerna i motsatta
änden av rummet att fladdra.
Monstret hade funnits där ända sedan modern försvann och eftersom flickan
ännu inte vant sig vid sin nya, otäcka rumskamrat kurade hon ihop sig
till en liten boll i den stora sängen och drog täcket högt över huvudet. Nanna
hade sagt att mor aldrig skulle komma tillbaka, men flickan hoppades ändå
i hemlighet att hon en dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle
komma och jaga bort vidundret igen.
Länge efter det att Nanna gått låg hon vaken i sängen, rädd för vad monstret
skulle kunna hitta på medan hon sov. Till slut, när stormen för länge sedan
dragit förbi och stjärnorna åter syntes på himlen, somnade hon av ren utmattning.
Så fort hon ätit frukost följande morgon sprang flickan nedför den stora
trappan, ner i hallen med det kalla stengolvet och så slutligen in i vardagsrummet.
Där sprakade en hemtrevlig brasa som gav rummet en inbjudande,
röd färg. Hon kunde se sin mor sitta i en av de stora fåtöjlerna och lägga patiens.
”Kom, min flicka” sade hon mjukt. ”Låt oss spela spel.”
Tösen sprang glatt fram, hämtade spelet de spelat så många gånger förut
och ställde upp alla pjäserna på deras rätta platser.
”Vet du, du påminner så mycket om mig när jag var liten” sade modern
medan hon flyttade en av sina svarta pjäser över brädet. ”Jag växte till och
med upp i just det här huset.”
”Gjorde du?” Flickans ögon blev stora av förundran. ”Brukade du också
spela spel med din mor?”
”Ibland, men inte lika ofta som du och jag gör nu.”
”Vad gjorde du istället då?”
”Ja...” sade modern långsamt och tänkte efter. ”Jag lekte i trädgården med
min bror, din morbror... Och så brukade jag klättra i den stora eken. Jag
älskade att sitta där uppe under sommarkvällarna och läsa och äta äpplen
eller kakor.”
”Kakor!” utbrast flickan. ”Jag visste väl att det var någonting som saknades
här! Varför har inte Nanna kommit med kakor och te än?”
”Så ropa på henne och be henne hämta” föreslog hennes mor.
Knappt hade flickan hunnit till dörren förrän hon hörde ett ljud som hon
kände igen alltför väl; ljudet av hennes mor som hostade. Det gick kalla
158
kårar utmed ryggraden på flickan. Hon slet upp dörren och ropade i förtvivlan
ut i korridoren.
”Nanna! Nanna! Kom och hjälp! Mor hostar!”
Hon rusade in till sin mor igen och ställde sig framför henne.
Hostattacken var av ett särskilt elakt slag och flickan var vettskrämd. Snabba
steg hördes i korridoren utanför och i nästa stund störtade Nanna in i rummet.
”Men lilla fröken” utbrast hon bestört. ”Vad är det hon säger?!”
”Mor” snyftade barnet. ”Mor hostar så förskräckligt igen. Hjälp henne!”
Nanna stirrade förvirrat på flickan, och så på den tomma stolen som hon
stod framför, och med ens förstod hon.
”Kom nu mitt barn” tröstade hon medan hon gick fram till flickan, lyfte
upp henne och bar henne ut ur rummet. ”Mor hostar inte längre. Mor har det
bra.” Och då mindes det lilla barnet att modern inte fanns hos henne mer,
men hon förträngde genast tanken. Mor hade suttit i vardagsrummet, hon
hostade, hon behövde hjälp. Insikten slog henne att Nanna bar henne bort
därifrån, tog hennes mor ifrån henne. Hon kämpade för att ta sig loss ur
Nannas famn, men hon var liten och Nanna var stark som en karl. Mot sin
vilja bars hon upp till sitt rum där hon tjurande stannade resten av dagen. En
plan började ta form i hennes huvud och hon beslöt sig för att sätta den i verket
redan nästa dag.
Korgen med mat som hon norpat ur köket var tung att bära på och den lilla
flickan fick pausa flera gånger på väg mot eken. Så ofta hon kunde försökte
hon hålla sig dold bakom små träd eller buskar, för hon var rädd att någon
plötsligt skulle titta ut genom ett fönster och få syn på henne och sedan hindra
henne från att göra sin utflykt.
Hon hade hoppats på att vädret skulle vara fint, så att hon kunde föreställa
sig hur det varit för hennes mor att sitta där en sommardag, men himlen
var nu mulen och det blåste ganska kraftigt. Trots att förhållandena inte
var de hon hoppats på vägrade tösen att ge upp och med en beslutsamhet som
bara ett barn kan uppmana fortsatte hon framåt.
Stegen som alltid låg vid ekens fot fanns där även idag och fastän den var
tung lyckades hon resa den och luta den mot trädets stam. Förundrat stirrade
hon upp i jättens krona och lyssnade till vinden då den talade med trädets
löv.
Att ta sig upp till ekens lägsta grenar med den tunga korgen balanserande
på armen visade sig vara näst intill omöjligt och om hon inte hade varit
159