Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 091212:
“ Klimatet: i omvänd ordning. “
“DET KOMMER att gå åt en hel del danska wienerbröd innan delegaterna
i Köpenhamn (kanske) kommer fram till hur mycket världens
utsläpp ska minska. Sedan följer en ännu svårare fråga: hur ska minskningen
gå till? Och sedan en ännu svårare: vem ska kontrollera att
länderna följer sina åtaganden?
För att minska koldioxidutsläppen måste priset på föroreningarna
stiga. Det finns två vägar att gå. Antingen beskattas växthusgasen eller
så handlar man med utsläppsrätter.
Hittills har handelssystemen vunnit mest gehör. Det är synd men inte
så konstigt. Skatter är politiskt svårsålda, särskilt i USA som föddes ur
ett skatteuppror. Eftersom EU inte har rätt att beskatta sina medlemsländer
fick det bli handelsvarianten, kallad ETS. Än så länge har ETS
inte varit någon succé.
VISSERLIGEN HAR utsläppen minskat bland de företag som är
med men priset på utsläppsrätterna har varierat våldsamt. Det beror
bland annat på att tilldelningen av utsläppsrätter var på tok för generös
och att de gavs bort gratis. Prisvariationerna gör att företagen får
svårare att planera för investeringar. Små företag får det tuffare att
hänga med i handeln än stora.
En skatt, som kan höjas på exempelvis årsbasis, är mer förutsägbar.
Dessutom är korruptionsrisken mindre än för utsläppsrätter. Sannolikheten
att pengar hamnar i fel fickor med en global utsläppshandel är
stor. Europol rapporterades veckan att skattebetalarna svindlats på 52
miljarder kronor genom bedrägerier inom ETS-systemet.
Att handla utsläppsrätter med, säg Burkina Faso, verkar hyggligt
komplicerat. Men det är precis det som är tanken. På sikt ska en global
marknad skapas, vilket behövs om manska undvika att industrier
flyttar.
Rimligare vore att varje land själv gick med på att beskatta koldioxid.
Fattiga länder under en viss BNP-nivå skulle kunna få undantag
tills de nått en viss standard.
Oavsett hur koldioxiden prissätts kvarstår frågan om vem som ska
kontrollera att ingen ruskar. Ett avtal utan sanktionsmöjligheter saknar
trovärdighet. Se bara på Kanada som enligt Kyotoavtalet lovade att
minska sina utsläpp men i stället ökade dem med 28 procent.
Kanske skulle delegaterna börjat i den änden?
RIKARD WESTERBERG
rikard.westerberg@dn.se “