Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

ung man förlorar sina illusioner i konfrontation med tidens härskande
idéer.
Packer ger till att börja med en grundlig beskrivning av de tankar
och förhoppningar som låg bakom invasionen, och långsamt går det
upp för läsaren att Packer själv hör till dem som stöder den. Han reser
till Irak för att pröva sina egna högtflygande idéer på verkligheten och
blir ögonvittne till en katastrof som långsamt utvecklar sig när ett helt
land förvandlas till ett bloddränkt slagfält. På bokens sista sidor ger
han upp journalistens skenbara neutralitet och formulerar sina
slutsatser i form av en personlig bekännelse: ”Till sist insåg jag att de
som bar ansvaret för Iraks öde hade uppvisat en vårdslöshet med
människoliv som jag inte tvekar att kalla kriminell.”
Bokens två historier understöder ömsesidigt varandra och utgör
tillsammans bokens trovärdighet. Här är en journalist som berättar
sanningen, sin egen övertygelse till trots.
I Dexter Filkins nedslående ”Krig utan slut” förenas den politiska
dysterhet och den existentiella låsning som är typisk för både
krigsveteraner och krigskorrespondenter som uppehållit sig för länge i
den heta zonen. ”Jag kan inte tala om Irak med någon som inte själv
varit där”, säger en kollega vid hemkomsten. ”Jag kan varken tala om
Irak eller något annat över huvud taget med någon som inte själv varit
där”, lyder Filkins bittra kommentar. Dörren till ett normalt mänskligt
liv har stängts för honom. Han har slukats av kriget.
Tidigt inser han att inte bara han, utan också den amerikanska invasionshären
är offer för ett komplicerat dubbelspel. Det finns två sorters
samtal i Irak. Den ena är det irakierna för med amerikaner, den andra
det de för med varandra. Mellan dem finns inget samband. Irakierna
får snabbt en tydlig känsla av att de kan inbilla amerikanerna vad som
helst och ändå bli trodda: soldater letar efter upprorsmän som just
beskjutit dem. Rebellerna står tio meter bort och ser oskyldiga ut, och
ögonvittnena rycker beklagande på axlarna. Ingen vet vart fienden tog
vägen. Amerikanerna stannar inte i Irak för evigt. Det måste irakierna,
och därför spelar de sitt dubbelspel.
Filkins illusionslöshet gäller också hans egen roll som krigskorrespondent.
Bara sällan uppstår en spricka i irakiernas fasad, och efter
hand som kriget intensifieras isoleras även journalisterna mer och mer
från det land de ska beskriva. Filkins avreagerar sig genom att varje
kväll riskera livet med en lång löptur längs Eufratfloden ­ utanför den
gröna zonen. Här lever han ett kort ögonblick utanför maskspelet, i en
ensamhet som i stället för att vara ett fängelse blir befriande, och som
för tankarna till Alan Sillitoes mästerverk ”Långdistanslöparens ensamhet”.
I boken ”Putins Ryssland” beskriver den mördade ryska journalisten
Anna Politkovskaja landets dåvarande president Putin som nätt och
jämnt mänsklig: ”Om han har en mänsklig sida är han bra på att dölja
den”, skriver hon. Med det frontalangreppet närmar sig boken den rena
propagandan. Den hårda tonen är journalistik när den är som allra mest
rasande, subjektiv och fördömande.
Men även Anna Politkovskaja har två historier att berätta, och åter är
det balansen mellan dem som gör historien trovärdig. Den ena är ett
svidande angrepp på den nya härskande klassen i Ryssland, en
anskrämlig blandning av rasister, krigsmånglare, återuppståndna KGBofficerare
och notoriska förbrytare. Den andra historien börjar med den
ödmjuka presentationen av författaren själv som ett ansikte i mängden,
en helt vanlig människa som upprörs över de brott hon bevittnar. Själv
har hon ingen talang för politiska analyser, hävdar hon. Hennes bok är
en enkel, känslomässig reaktion.”Jag lever i nuet och skriver om det
jag ser.”