Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 091209:
“ Varning för splittring. “
“EU försöker hålla klimatfanan högt i Köpenhamn, men under
ytan finns stora motsättningar. Unionen måste hålla ihop och visa
fortsatt ledarskap.
“Klimatpolitiken leder till politiska spänningar i EU. Det har länge
varit påtagligt och blev åter tydligt under det internationella klimatmötets
allra första dag. En grupp EU-länder med Storbritannien i
spetsen anser att det är dags för EU att skärpa unionens interna krav.
Andra medlemsländer – anförda av Polen – hävdar att det inte finns
något mandat för EU:s ordförande att höja insatsen i Köpenhamn.
Motsättningarna handlar både om strategi och politiskt innehåll. Hur
långt ska EU gå i förhandlingarna med omvärlden – och vem ska
betala det unionen åtar sig att göra?
Ingen av frågorna har hittills fått ett tillräckligt tydligt svar. Unionens
förhandlingsmandat klubbades under toppmötet i slutet av oktober
och innehåller flera otydliga skrivningar.
När miljöminister Andreas Carlgren och statsminister Fredrik
Reinfeldt sätter sig vid förhandlingsbordet för att tala för unionens
tjugosju länder gäller det därför att hålla tungan rätt i mun.
I slutsatserna från oktober heter det att EU tänker skärpa sina egna
utsläppskrav, förutsatt att andra utvecklade länder åtar sig ”jämförbara
utsläppsminskningar”. EU kan tänka sig att skärpa kravet från 20 till
30 procent fram till 2020 om andra följer efter och om ” utvecklingsländerna
bidrar i rimlig utsträckning”.
Storbritannien, Nederländerna och Danmark anser att det är dags för
EU att vässa kraven redan nu.
USA har visserligen inte presenterat ett särskilt långtgående bud,
men president Obama har ändrat sina resplaner och tänker infinna sig i
Köpenhamn under slutförhandlingarna. Det tolkas som ett tecken på
att han har mer att ge, trots att presidenten saknar ett förhandlingsmandat
från den amerikanska kongressen.
Indien, Kina och Indonesien har också förklarat sig beredda att
minska sina utsläpp, även om dessa länders bud är svårtolkade och
enbart innebär en neddragning i jämförelse med om ingenting alls
görs. Men omvärlden har svarat och EU bör höja insatsen i Köpenhamn,
hävdar den här gruppen av EU-länder.
Mot detta resonemang vänder sig flera stater i östra EU. Polens
Europaminister har till exempel förklarat att EU varken kan eller bör
gå med på ytterligare utsläppsminskningar i Köpenhamn. Om EU ska
gå från 20 till 30 procent måste beslutet fattas av unionens stats- och
regeringschefer, anser han.
En annan känslig fråga är hur stort finansiellt stöd EU ska ge till
utvecklingsländerna, och hur betalningen ska fördelas. Under toppmötet
i oktober lyckades Sverige inte få de tjugosju stats- och
regeringscheferna att komma överens. I slutsatserna heter det enbart
att EU ska bidra med ”sin skäliga andel”.
Det vore förödande om ouppklarade motsättningar mellan EUländerna
förgiftar förhandlingarna i Köpenhamn. Som EU:s ordförande
bör Sverige därför sträva efter att att hålla hårt på det som redan
beslutats, skjuta ouppklarade interna problem på framtiden och hålla
ihop unionen.
Att redan nu gå från 20 till 30 procent verkar väl tidigt, men slutsatserna
från oktober kan inte tolkas på annat sätt än att det är ett
förhandlingskort som EU:s ordförande kan och bör använda. Att
Storbritannien, Danmark och Nederländerna påminner om det är bara
bra, även om Sverige som EU:s ordförande måste hålla emot.
Och den ouppklarade tvisten om fördelningen av EU:s bidrag till
utvecklingsländerna bör antingen skjutas på framtiden eller lösas
genom att unionens rikare länder går med på att betala mer. Att hålla
ihop EU har ett pris som är värt att betala. DN 9/12 2009 “