Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Aristide, som efter några kaotiska år ändå tvingades lämna makten
2004.
– USA:s klassiska roll i hela västra hemisfären är antingen komplett
ointresse eller så kommer vi in och styr hela showen, säger Sarah
Stephens, expert på amerikansk demokratiutveckling, till New York
Times.
Hon hoppas på att Haitikatastrofen ger en möjlighet för amerikanerna
att göra saker och ting på ett nytt sätt.
Washingtonadministrationen litar på den nuvarande presidenten
René Préval som en person man kan samarbeta med, och som vidtagit
åtgärder för att utveckla ekonomin, enligt New York Times källor.
Mats Lundahl är inte lika imponerad av Préval.
– Han har varit oerhörd passiv. Den tillväxt man kunde visa upp
under 2009 kom från nivån efter orkanerna 2008.
Landets framtid hänger på omvärlden alltså. Vad talar för att
amerikansk och annan utländsk inblandning kan lyckas denna gång?
– Tidigare har det funnits en polarisering i politiken. Nu finns det
ingen att skylla på. Nu säger folk ”det kvittar var hjälpen kommer
ifrån”, säger Mats Lundahl.
Ett sorgligt historiskt faktum är att omvärldens intresse för Haiti har
rasat så snart kameralinserna har vänts därifrån.
– Denna gång tror jag inte man kommer att vända Haiti ryggen, för
nu är det för mycket.
Anders Bolling
anders.bolling@dn.se “
DN 100115:
”Vi behöver vatten och mat snabbt.”
“PORT-AU-PRINCE. Hon rör sleven i en gegga av röda bönor.
Det är allt vad Maria Felicia har att föda sina fyra barn – och man
– med. Det namn hon bär betyder ”den lyckliga”, men sedan lite
mer än två dygn har hon inte längre något hem. Liksom miljoner
av sina landsmän fick hon sitt hem utplånat i den stora jordbävningen
på Haiti.
– Nej, jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag, och vi, behöver nu är
hjälp. Och det snabbt. Vi har ont om mat, och inget vatten, säger Maria
Felicia.
Världssamfundet har reagerat starkt på den haitiska katastrofen, så
mycket vet hon. Men Maria Felicia undrar varför hon och de hundratals
andra som nu bor på ett fält i stadsdelen Simon City i Port-au-
Prince ännu inte har nåtts av någon hjälp.
Det ser ut som en provisorisk tältstad. Men vid en närmare titt är det
inte tält, utan tygsjok som har spänts över några pinnar. De enda goda
nyheterna är att det inte är kallt och inte regnar. Men annars finns inte
mycket hopp för haitierna.
När jag tar mig runt i den svårt sargade huvudstadens centrum är
människor övervägande samlade och lugna.
På den tredje dagen av den pågående humanitära katastrofen ligger
desperationen ännu inte ovanpå ytan. Värst är nog vattenbristen. Unga
och gamla kommer fram till mig och tecknar med handen mot tungan.