Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

antytts av Mexikos president, som är värd för nästa års viktiga uppföljningsmöte.
Det är angeläget att söka behålla FN-formatet för klimatförhandlingen.
Detta kräver att substansbehandlingen och mötesord-ningen
utformas så att meningsfulla resultat kan uppnås. FN riskerar annars
att betraktas som irrelevant och helt ställas åt sidan. Det vore djupt
ironiskt, ja tragiskt, om inte världsorganisationen spelade en central
roll i en global ödesfråga.
Klimatförändringarna och miljöförstöringen är både globala,
nationella och lokala problem. Skall vi effektivt hantera dessa
jätteproblem måste en handlingsplan utformas och en mobilisering
ske på flera nivåer.
Vi måste få till stånd en internationell arbetsfördelning, där problemen
sätts i centrum och de krafter identifieras som främst kan påverka dem.
Det innebär att klimatförändringarnas olika orsaker beaktas var för sig
och att de olika aktörerna ges realistiska roller. FN och Världsbanken
har en uppgift, EU och andra regionala organisationer en annan, liksom
regeringar, parlament, näringsliv, forskarsamhället, organisationer
och enskilda.
Om inte en sådan arbetsfördelning och mobilisering kring de
konkreta problemen sker riskerar vi nya besvikelser och misslyckanden.
Detta kan leda till att tilltron till internationellt samarbete
får sig en ordentlig törn. Länder och medborgare kan komma att vända
sig inåt och söka lösningar i isolering från omvärlden. I dessa grumliga
vatten frodas också farliga politiska krafter.
Inför Mexikomötet bör FN och dess medlemsstater börja utarbeta
en förhandlingsstruktur som återspeglar behovet av arbetsfördelning
och engagemang på alla nivåer. Det är då viktigt att rege-
ringscheferna behåller nära kontakt med förhandlingsförloppet
och ger stöd till FN:s generalsekreterare att genomföra Köpenhamnsmötets
slutsatser och göra dem juridiskt bindande. Klimatfrågan
är övergripande och berör inte bara miljöministrar utan i
lika hög grad utrikes-, finans- och industriministrar. Hela regeringskansliet
måste ta ett ansvar under regeringschefens ledning.
En god internationell strategi i klimatfrågan måste av alla ses som
ett vitalt nationellt intresse.
Dit har vi fortfarande en lång väg att gå. I många delar av världen –
på Maldiverna, Grönland och, som jag själv sett, ökenutbredningens
Afrika – drabbas människor i dag av klimatförändringen. I andra delar
av världen märks inte denna förändring lika påtagligt. Tysta förlopp får
inga rubriker. Att handla långsiktigt och förebyggande anses inte
ekonomiskt eller politiskt lönsamt.
Kanske det klena resultatet av Köpenhamnsmötet trots allt kan
stärka viljan att på bred front nå resultat nästa år. Det visade sig i
Köpenhamn att någon trovärdig plan B inte fanns. Detta får inte
ske under 2010. En sak vet vi: det finns ingen planet B.
Jan Eliasson “
“Jan Eliasson är en svensk diplomat och politiker (S). Han har
sedan han anställdes på UD 1965 haft många tunga uppdrag, bland
annat som ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006 och som
Sveriges utrikesminister april–oktober 2006. Han deltog 1980–86 som
Olof Palmes rådgivare i FN:s medlaruppdrag i kriget mellan Iran och
Irak. 1988–1992 var han Sveriges FN-ambassadör i New York. 1994–
2000 var han kabinettssekreterare vid UD och 2000–05 Sveriges
ambassadör i USA. Han utsågs i december 2006 av Kofi Annan till
FN:s speciella sändebud i Darfur i Sudan, ett uppdrag han lämnade i
juni 2008. “