Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 091216:
“ Så långt ifrån varandra är länderna. “
“ Konferensen i Köpenhamn börjar lida mot sitt slut. Kommer
länderna att kunna enas om ett nytt avtal om åtgärder för att
minska utsläppen av växthusgaser?
När nästan 200 länder med olika utgångslägen ska enas uppstår det
många konflikter. Att endast dela upp parterna i rika i-länder och fattiga
u-länder stämmer dåligt överens med förhandlingsläget.
G77-gruppen består av 134 länder med vitt skilda villkor.
Tillväxtekonomierna som Kina och Indien samsas med fattiga afrikanska
länder.
Inte heller de rika i-länderna är eniga. EU och USA är knappast
överens om hur ett framtida avtal ska se ut. Och även inom EU är
länderna splittrade – Storbritannien vill höja insatsen och minska utsläppen
med 30 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Polen är
tveksam och vill att EU-kommissionen först genomför en konsekvensanalys.
För att uppnå enighet om ett nytt globalt avtal måste länderna
komma överens i en rad delfrågor. Lars Westermark, chef för Naturvårdsverkets
klimatenhet och svensk förhandlare när Kyotoprotokollet
togs fram, konstaterar att en överenskommelse är möjlig, men att det i
nuläget ser svårt ut.
– Exakt vad överenskommelsen kommer att bestå av är svårt att
säga. I bästa fall slås en tidsplan fast för när man ska komma fram till
något juridiskt bindande. Det finns även förutsättningar för vägledande
eller politiskt tunga beslut. Sedan får vi se om det håller hela vägen.
Så här är läget i de tre viktigaste frågorna:
1. MINSKADE UTSLÄPP
Förhoppningen är att länderna ska komma fram till ett bindande globalt
avtal med mål i siffror för hur mycket länderna ska sänka sina
utsläpp.
Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel bör i-länderna minska
utsläppen med 25-40 procent till år 2020. Centrala mål i förhandlingarna
är att de globala utsläppen av växthusgaser ska halveras till
2050, att toppen av världens utsläpp ska ske 2020 och att den globala
uppvärmningen ska begränsas till högst 2 grader Celsius.
Kommentar: – Det svåraste är att få tillräckligt många länderna att
enas kring tillräckligt långtgående utsläppsminskningar. Frågan om
finansiering är inte heller lätt. Men det är mycket möjligt att det
lossnar på någon av de fronterna och då skapas nya förutsättningar. Vi
får se nu när regeringscheferna kommer in i bilden om det kan bli
något av det, säger Lars Westermark.
I nuläget ligger länderna långt ifrån varandra.
EU är den part som inför mötet antagit de hittills högsta klimatmålen.
Utsläppen av växthusgaser ska ned 20 procent till 2020 jämfört
med 1990 års nivå och om övriga länder erbjuder motsvarande åtaganden
är de flesta EU-länder beredda att öka sina mål till 30 procent.
USA planerar för utsläppsminskningar i tre steg. Det första delmålet
är en minskning på 17 procent från 2005 till 2020, därefter ska
30 procent till år 2025 klaras av. Till 2050 är förhoppningen att utsläppen
ska ha reducerats med 83 procent jämfört med 2005 års nivå.
Jämfört med 1990 års nivå, som de flesta parter använder som basår,
blir minskningen i steg ett inte mer än fyra procent. Många hoppas nu
att Barack Obama kommer till Köpenhamn med utökade löften.
Kina Indien, Brasilien och Sydafrika, motsätter sig att världens
utsläpp av växthusgaser ska halveras senast 2050 och även att