Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

ett. Man ska därtill komma ihåg att de nästan helt är effekterna av
mycket kraftiga finans- och penningpolitiska dopingpreparat.
Dagens extremt låga räntor, liksom förstås de gigantiska krispaket
som i praktiken innebär att finanshajamas skuldkonton fördes över till
framtidens skattebetalare, fungerar tills vidare som en sorts stötdämpare.
De riktiga smällarna väntar när denna globala bankakut ska fasas ut
- alltså när det blir dags för det man nu talar om som "exitstrategin".
Finansspekulanternas globala "springnota" lär då hamna i knät på
dem som aldrig tjänade en spänn på den: framtida generationer och
dagens fattiga i Syd.
STEFAN DE VYLDER låter som sagt ändå förhoppningsfull om att
en annan finansvärld på lite sikt kan vara möjlig. I ett avslutande kapi-
tel diskuterar han tänkbara recept, som ett reformerat IMF, en större
vaksamhet mot stora kapitalflöden, en "kontracyklisk" finanspolitik
och så vidare. Finansmarknaderna måste, som det heter, åter "bäddas
in" in i den reala ekonomin.
Jag kan förstå hans konstruktiva optimism; på sätt och vis är den ju
också en del av hans jobb. Men tillåt mig tvivla. Det finns trots allt en
rationell logik bakom den "procykliska"konjunkturpolitiken, bakom
bristen på regleringar och övervakning. En logik som det ska mycket
till för att våga bryta mot, något Englands Gordon Brown fick erfara
när han dristade sig att lufta idén om en så kallad Tobinskatt på
finansiella transaktioner (ett förslag Stefan de Vylder för övrigt inte
diskuterar, av någon anledning) . Efter en åthutning från USA tvingades
Brown på reträtt.
Logiken i fråga är delvis ren maktlogik: man biter inte den hand
som föder en. Finansintressena är i dag så starka och så mäktiga att
ingen politiker med självbevarelsedrift törs utmana dem på allvar.
I USA brukar det talas om en "svängdörr" mellan Washington och
Wall Street, där investeringsbanken Goldman Sachs av hävd agerat
plantskola för finansdepartementet. Och denna maktställning är ingen
lömsk konspiration, utan en följd av marknadernas blotta storlek.
Som exempel är den globala handeln med valutor i dag tjugo gånger
större än den reala handelsvolymen. På sjuttiotalet var den "bara" det
dubbla.
MEN DET SOM framför allt gör spekulationsekonomin i stort sett
omöjlig att bromsa är att den är en så central del av själva systemet. Vi
lever sedan decennier med en global ekonomi som bygger på skuldsättning
och fria kapitalrörelser, och där idén om ständig tillväxt, ju
högre, desto bättre, gör att bubblor aldrig kan uppfattas som problem
förrän de spricker.
Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet;
med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och
hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga
globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart
att något måste göras.
Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.
DAN JÖNSSON
kulturdebatt@dn.se “