Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 091126:
“ Försurningen gick att hejda. “
“Globalt miljöarbete kan ge resultat. 1967 slog en artikel på
DN:s kultursida larm om det sura regn som förstörde mark och
vatten, och för jämnt trettio år sedan tecknades den konvention
som till sist stoppade utsläppen. “
“En hel värld följer förberedelserna inför klimattoppmötet i
Köpenhamn. Klimat- och miljöfrågor är numera självklara punkter
på dagordningen när toppolitiker och diplomater konfererar och
förhandlar. Och miljöpolitik handlar alltmer om att försöka åstadkomma
internationella överenskommelser om begränsningar av utsläpp
eller skydd av naturvärden.
Den internationella miljöpolitiken har en bemärkelsedag nu på
fredag. För trettio år sedan, den 13 november 1979, undertecknades
nämligen en konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
av 33 länder vid en ceremoni i Genève. Det var den första
konventionen i sitt slag. De undertecknande länderna åtog sig att
begränsa och om möjligt minska luftföroreningar som kunde ge
skador utanför det egna landet.
I våra dagar är det närmast självklart att luftföroreningar kan
spridas över långa avstånd, men ända fram till slutet av 60-talet
uppfattades luftföroreningar som ett lokalt fenomen som främst
drabbade storstäder och industriregioner. Det var faktiskt i en
artikel på DN:s kultursida den 24 oktober 1967, som uppfattningen
att luftföroreningar är ett storskaligt internationellt problem
framfördes seriöst för första gången. Författaren, Svante Odén, var
en ung forskare vid lantbrukshögskolan i Ultuna. Han visade att
nederbörden över stora delar av norra Europa var kraftigt försurad
till följd av svavelutsläpp från industrier på kontinenten och i
England. Artikeln baserades på långvariga mätningar av luftens
kemiska sammansättning vid meteorologiska stationer i Europa.
Odén framhöll att stora delar av Sverige hade kalkfattiga marker
och att de sjunkande pH-värdena kunde leda till fiskdöd i våra sjöar
och långsammare tillväxt av våra skogar.
Det är långt ifrån självklart att nya miljöproblem som upptäcks
av forskare även uppmärksammas av tjänstemän och politiker. Det
finns otaliga exempel där miljöproblem negligerats under lång tid.
Men en rad omständigheter bidrog till att försurningsproblemet
tämligen snabbt hamnade på den politiska agendan.
För det första var Svante Odén ovanligt skicklig och energisk i
sina uppvaktningar av makthavare, och han fick stöd av andra forskare,
bland andra Ingenjörvetenskapsakademiens vd, kemiprofessorn
Sven Brohult. För det andra behövde Statens naturvårdsverk
som inrättats bara några månader tidigare konkreta arbetsuppgifter,
och ambitiösa tjänstemän anammade snabbt försurningsfrågan.
För det tredje ville s-regeringen visa handlingskraft inom
miljöområdet, som seglat upp som ett nytt viktigt politikområde
inte minst inom ungdomsgenerationen.
Ett gyllene tillfälle att behandla försurningen som ett internationellt
problem erbjöds i samband med den första FN-konferensen
om miljö som anordnades i Stockholm 1972. Sverige presenterade
en ambitiös vetenskaplig rapport om försurningens omfattning och
effekter vid konferensen. Men reaktionen på rapporten blev en besvikelse.
Visserligen stöddes dess slutsatser av de övriga nordiska
länderna, men de flesta övriga europeiska länderna såg försurningen
som ett i första hand nordiskt problem till följd av de
kalkfattiga jordarna i Norden. De hävdade att effekterna i deras
egna länder var små och var inte beredda att ålägga sina industrier
dyra utsläppsrestriktioner för att ”rädda fiskar” i Norden.