Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

alla fall i vissa branscher. På lång sikt skulle sannolikt ekonomiernas
sammansättning ändras, och det vore troligen mycket bra. Mer vård,
utbildning, underhållning, kultur, mindre varor och transporter.
Detta slags tankeexperiment utförs av David Jonstad i en bok som
förespråkar en aktiv fördelning av klimatutrymmet, inte bara mellan
stater, som ju COP15 handlar om, utan inom stater, mellan medborgare
och mellan företag. Hans bok heter följaktligen ”Vår beskärda del”.
Hans utgångspunkt är historisk: inför kriser är människor beredda att
ompröva sina liv i grunden. Det sker i krig, vid stora olyckor. Han
citerar Churchill: ”utan seger finns ingen överlevnad”.
Jonstad förordar att alla medborgare skall få lika stort utrymme i
atmosfären, alltså koldioxidransonering. Man får bara förbruka en viss
mängd. Det ansluter faktiskt ganska väl till Tersmans tankar om att det
krävs rättvisa för att man skall vara beredd till uppoffringar. Hur skulle
det gå till? Vad Jonstad skisserar är egentligen en marknad för
individuella utsläppsrättigheter. Varje svensk skulle tilldelas koldioxidransoner
som kan användas för att köpa energi till uppvärmning och
transporter. Kvoterna styrs av vad Sverige som land får släppa ut under
ett globalt klimatavtal. Den som vill ha mer ransoner får köpa dem av
sådana som till exempel bor smått och sällan flyger, de har ransoner att
sälja.
Ett sådant system har i dag få eller inga förespråkare bland
regeringar, men som ett experiment i framtidstänkande fungerar
Jonstads bok väl. En framtida klimatkapitalism med ransoner som
valuta skulle onekligen stimulera energisnåla och klimatsmarta alternativ.
Den som ordnar flygskepp eller mjukt seglande propellerplan
som ger flygresor till en bråkdel av koldioxidkostnaden kommer att ha
framgång. Invändningarna är förstås många: krångel, fusk, problem
vid gränserna, hinder för resande. Kanske måste man tänka hela EU
för att ett sådant system skall vara möjligt och då krävs det nog mycket
yttre tryck. Det lär inte hända snart, men kanske senare, om andra
vägar misslyckas.
En av de stora fördelarna med ett ransoneringssystem är att det
undviker de negativa fördelningseffekter som uppkommer med skatter.
Schweiz föreslog 2008 en global koldioxidskatt. Det är bra på ett sätt,
alla får skäl att minska sina utsläpp. Men för de rikaste gör det ingen
skillnad. Med ransonering skulle marknaden se till att de sista
ransonerna som finns i ett land blir så dyra att det skulle bli kännbart
även för de välbeställda. Då först skulle den där extra semesterresan
eller den jättestora sommarvillan verkligen få ett pris som är rätt ur
klimatsynpunkt.
En annan mycket nyttig bok som diskuterar detaljerna i vad som
nu måste genomföras är Rikard Warlenius ”Vägen till Köpenhamn”.
Det är närmast en guide in i den djungel av priser, skatter, kostnader
och avtal som hela det globala klimatmaskineriet utgör. Det handlar
om att bygga om en stor del av de infrastrukturer som byggts under de
senaste hundra åren och se till att utvecklingsländerna har råd att
införa dem så att de inte bygger in sig i klimatskadliga system för
transporter och uppvärmning.
Det handlar om kolossala summor, även om det i jämförelse med
den globala BNP bara rör sig om någon enstaka procent. De 100
miljarder euro per år som EU nyligen beslutade att överföra till
utvecklingsländerna är visserligen ett belopp som ligger någorlunda
rätt i förhållande till en framtida CO2-nivå på 500–550 ppm. Men
skall man klara tvågraderstaket, som alla säger sig vilja, måste man
snarare ligga på 350–400 ppm (dagens nivå är 385 ppm) och
kostnaderna för det uppges vara tre gånger så stora.